Att fånga det tillfälliga med litteraturen

År 2001 inleddes den första kursen i författarutbildningen Litterärt skapande vid Åbo Akademis öppna universitet. Antagningen till utbildningen är restriktiv: tolv deltagare väljs ut utifrån inskickade textprov, presentationer och arbetsplaner. Kända finlandssvenska författare har fungerat som lärare och handledare, bland dem Monika Fagerholm, Henrik Jansson, Mårten Westö och Peter Sandström.

I skrivande stund pågår ansökningen till nästa kurs, Litterärt skapande VI. Bland tidigare deltagare hittar vi Freja Rudels, Kaj Korkea-Aho och Heidi von Wright.

Litterärt skapande avslutas traditionsenligt med en antologi, den senaste med titeln Bara tillfälligt. Författarna är, i den ordning deras texter presenteras i antologin, Ylva Vikström, Eivor Bäck, Iris Backlund, Karoline Berg, Jessica Andersin, Maria McWilliam, Ann-Charlotte Palmgren, Lasse Garoff, Sonja Mäkelä, Mimma Olsoni-Broman och Jemima Koli.

De flesta bjuder på kortprosa eller noveller, ibland varvat med prosalyrik. För det enda renodlade lyrikbidraget står Karoline Bergs sju dikter, varav två i kortformat. Min personliga favorit bland Bergs dikter är kortdikten Stormvarning: 

På vinden cirklar årets kanske

sista geting runt en naken

lampa som en vilsen

allt varmare

planet

Bland alla texterna är det två som sticker ut i min läsning, nämligen Iris Backlunds Stenkulla och Mimma Olsoni­-Bromans Slussen. I synnerhet Olsoni­-Bromans dystopiska text ger mersmak, farligt lik det Orwellska storebrors­samhället. I Slussen är det den ohälsosamma som övervakas, den som lurar systemet för att kunna beställa mera mat än tillåtet och som upptäcks då systemet registrerar en suspekt stol­beställning. ”Dagen efter att jag fått stolen hemlevererad gör jag rutinkörningen av mina egna data, bara för att upptäcka att jag nu är kodad 35:a.”

I nästa stund står Patrullen utanför dörren, Patrullen som rensar Civilisationen från de feta och skickar dem till Slussen där de tas om hand av Slussvakten med bultpistolen. Tanken är skrämmande.

Lasse Garoffs text undrar vilka gränser som råder då konst skapas och ifrågasätter begreppet ”heligt”. Om Marcel Duchamp kan ställa ut en pissoar och kalla den för konst medan Teemu Mäki kan döda en katt och kalla det för konst, vad är då konst och vad är heligt? Var går gränsen mellan konst och en pissoar?

”Det är bara tillfälligt men vi försöker fånga det i alla fall.” står det på bakpärmen. Titeln Bara tillfälligt beskriver känslan som knyter ihop de flesta texterna i antologin: ögonblicksbilder, stunder som är och som försvinner, som fångas i språket, små ögonblick som annars skulle ha försvunnit. Det låter sig göra med språkets och med litteraturens hjälp.