På håll skymtade jag den yttersta spetsen av ön

Den låg som en fågelnäbb, helt perfekt, och det föreföll

som om den när som helst kunde öppna sig

för att dricka litet av sjön

Men man måste ha orden

Idag är jag långt ifrån min fader

som en öbo långt ifrån sin ö

eller som ett pulserande hjärta är långt ifrån sin kropp

Jag kände fläkten av ett strängt och orubbligt liv

som en viktig rytm

fast allt handlar om att bli varm så långt det är möjligt,

att glimtvis, helt korta stunder älska

Här är ovant och särpräglat och olikt världen

Så fort jag talar om avstånd ljuger jag

Jag känner dina ansträngningar att angöra

trots vågorna som sparkar ifrån från ön,

sparkar ifrån och sparkar ifrån från ön

 

*

 

Trycket inifrån en själv ökar för varje sommar

Jag står med verktyg i händerna

redo att hacka mig baklänges in mot faraos eviga liv

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu när någon rider mig

som jag inte kan se

och alla läkande örter är förtärda –

Vitgrå branter

En studsande sol

Inga körbara vägar

Jag förstörde spåren efter mig, efter oss

Naturen heligare än jag trott,

jag hade låtsat om annat så länge

Blixtar av illa återhållen irritation

Ett brev som syntes allt tydligare

undertecknat av alla som gått före oss

Vi red både en och två timmar

Från ikonmålarens balkong kunde man se

ett svagt gult dis

medan solen gled ned mot vår ravin

och havet tätade mörkret

 

*

 

Vi bemötte varandra vänligt då tiden

hade visat sitt ansikte för oss

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland drömmer jag mig fram

till hur rädd jag verkligen är

Benvedsträdet lutar mer och mer och stödjer sig

på den lika gamla syrenbersån

Om vi två inte kan hålla stånd längre –

Hur det rationella språket /fastighet/

kan omfatta en dunge, hackspettshål

/avkastningskrav/ de står och säger saker

utan förankring som vore de änglar

Gräset går att beta

Jag låter mina ögon bli simmiga för att få

en stunds hjärna, jag menar, vila

och jag bättrar på de långa svarta linjerna

kring dem om och om igen

i en närmast egyptiskt stil,

som en uråldrig ritual, en bön om mera tid

 

*

 

De som ska avgöra om det vi gör är väsentligt

vet inte vad de ska fråga oss om

Du ritar en stor glad mun i snöskaren

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bergstoppar och mörkblå moln

Därnere bor en till ”i väglöst land”, säger vi,

men vet inte vad det innebär

Men här är ut och invända existenser

som nylonstrumpor glänsande,

en klåda över huden lik

Stavgång, stegräknare, moraliserat ätande

Styrkorna går till attack, får ut mig ur huset,

ser mig springa i trasor –

en skattesänkning igen

De vet allt men kanske kan de genomträngas

Hotet kommer inifrån, säger Du

Helikoptern flyger över bergsslänternas

orörda gröna skogsmassiv

Vi går inte ner och det är gott

 

*

 

Då fegheten paralyserar fröjdas demoner