Se dig om, min vän
där vi sitter på
våra mjuka och stoppade
säten i vår gungande
och lövade vagn,
där penninggräs och
prästkrage doftar
instoppade bland det
syrliga björkriset.
Ser du dom,
onyttans folk,
alla dessa tunna
och mjäkiga kroppar
som mödosamt och trögt
hankar sig fram
utefter vägkanten?
Du ser dom väl,
med sina klena och
närapå drömlösa kroppar,
du ser väl dom
kalla och blåsiga
skallarna med sitt
tunna och magra
lager av matjord
där det gamla
och kantstötta tankegodset
ligger och skräpar
bak knuten!
Vänd dig om och se
det tunnsådda men
utdragna följet
av eftersläntrare!
Titta, så dom stretar
utan chans att
hänga med i vår
blonda och susande färd!
Några kravlar envist
på armar och knän
som om dom sökte
sin utkomst och sin
framtid i gruset!
Käre, vad det känns
svårt att se dom!
Så tungt och mållöst
som dom drar sig fram.
Vad det är bittert
att se dessa utsiktslösa
och tillspillogivna liv
med sina kroppar
där döden redan
sprider sin längtan!
Låt dom få förgås i
den ljuvliga naturen,
låt dom få sluta sina
ögon som så litet ser
vid bäckens sång
och höga kronors brus!
Låt deras onyttiga
och ömkliga liv
få slockna stilla
i naturens varliga famn,
bland väppling och vänligt
brummande dofter,
under vår ömkans rosa sky
och vår medkänslas
lätta och varma fläkt!
Lämna ett svar