Sandro Key-Åberg blev för mig en god förebild som skrivpedagog. På mina skrivarkurser var han en flitig gäst, eftersom han ägde en unik förmåga att se det utvecklingsbara i amatörskrivarnas texter. Han såg också eleverna som sina medmänniskor och kunde gjuta mod i en osäker medelålders kvinnlig skrivare genom att kalla henne ”O, du mitt vackra barn!”
Jag träffade Sandro Key-Åberg i kurssammanhang på 80-talet och läste hans då aktuella böcker. Ofta när han mötte en ny publik berättade han om sin problematiska barndom, då han ständigt bytte fosterhem och kände sig övergiven av sin lilla runda mor. Vem som var hans far visste han inte som barn. Tidigt i sin utsatthet som ”oäkting” lärde han sig att använda språket som försvarsmedel. ”Språket blev min överlevnadsflotte”, säger han i en intervju.
Hans barnsliga poetiska glädje över att vrida och vända på ord gjorde det ibland svårt att föra ett vettigt samtal med honom. Han kunde ta tag i en vardaglig fras och snabbt dribbla bort samtalspartnern genom att ge orden en annan mening än den konventionella.
Efter Sandros död 1991 kom jag att intressera mig för hans av mig olästa 50-talsböcker. Jag skrev min doktorsavhandling om hans tidiga författarskap och lärde känna en annan Sandro. Jag utgick från att hans svåra barndomsupplevelser måste ha påverkat hans diktning.
Jag läste Sandro Key-Åbergs roman De goda människorna av en slump, för snart tio år sedan. Jag hittade den i ett bibliotek, som inte var mitt, så ja, jag stal den, men jag tyckte väl att det var en passande handling för en bok med en så självgod titel.
Design