Peter Sandelin är en av Svenskfinlands mesta författare. Han är född 1930 och debuterade 1951med diktsamlingen Ur svalans loggbok. Sedan debuten har han publicerat en lång rad verk. År 2005 erhöll han Svenska Akademiens Finlandspris. Därtill är Sandelin bildkonstnär och har bland annat ställt ut på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors.

Sandelins senaste diktsamling heter Måsen och skeppet. Det är 60 sidor lyrik i modernistisk stil, utan innehållsförteckning och utan namn på dikterna. Den enda strukturen är uppdelningen i tre delar. Personligen hade jag gärna sett uppdelningen utebli, eftersom Måsen och skeppet är en diktsamling i ordets rätta bemärkelse: dikter som samlats mellan två pärmar och som på ett suggererande sätt går in varandra. Läsningen kan ske fritt, från pärm till pärm eller en dikt här och en dikt där. Det är skickligt gjort av Sandelin, som behärskar något som få gör.

Vem stannar inte upp och tänker till efter att ha läst följande rader?

Återvänd till varje människa

tre gånger eller sju.

Vad du inte genast kände

kan plötsligt bränna i dig, bränna dig

liksom en målning eller eld, musik

Sandelin förmår nå in i det allra djupaste av oss, på ett vackert sätt, på ett i alla hänseenden lyriskt sätt. Han utmanar oss att se vår värld på ett annat sätt, att se det vi annars inte ser. Han gör just det som en diktare skall göra.

Måsen och skeppet berör teman som ålderdom, död, svaghet, men också natur, mycket dimma och dis, trädgrenar som skymtar fram, stränder och sol, hav. Också Gud finns med, liksom Freud och Gasparov. Sexualiteten får också plats, vackra kvinnor och nakna bröst. Sandelin skriver emellertid så subtilt att det inte blir fult. Till och med döden är vacker, insvept i snö, där den gamla gumman ligger och småfåglarna pickar på henne.

Jag är själv svag för kortdikter, och en av mina favoriter i Måsen och skeppet är:

när jag ser in i dina ögon

försvinner alla moln och alla svarta städer

all sorg all tyngd och tid

Måsen och skeppet är en vacker helhet och titeln, liksom det ofta förekommande havet, får lyriken att flyta och att kännas fri. En speciell känsla infinner sig då man läser dikterna.