Tid för tvåspråkighet

”Tiden är flyktig och att fånga tiden är omöjligt”, skriver Heidi von Wright, Martin Karlsson och Christian Lång i det svenska förordet till antologin Vertikal 2, som är den första gemensamma antologin på 35 år av Pohjanmaan kirjailijat och Svenska Österbottens litteraturförening. I såväl kortprosa som poesi skriver 33 österbottningar om tid på både finska och svenska.

Redan pärmbilden skvallrar om tillbakablickar, då den består av en barndomsbild och ytterligare en bild på en vuxen man med samma posering. Barndomsbilden är grumlad, det går inte att greppa det förgångna och minnen förskönas lätt med åren. Ändå kliver vi gång på gång in i scener ur det liv vi levt.

Antologin inleds  med novellen Robert Taylor kommer inte av Gunvor Ahlskog. Berättaren går till gravgården med sina väninnor och stannar vid klasskamraten Roberts grav, där gamla minnen dyker upp till ytan. Kvinnorna minns genanta dikter och tonårsförälskelser. I en mening fångar Ahlskog den tanke jag får då jag läser antologin:

[…] hon ler inåt mot en punkt i sitt inre där minnena samlas, kategoriseras, refuseras, glöms.

Många texter handlar om att begrunda vändpunkter. Elisabeth Lindéns I backspegeln handlar om Anna som begått självmord, men mest om dem som blivit kvar. Lindén skriver poetisk prosa om att kasta sig ut ur tiden och på så sätt få tiden att tillsynes stagnera för de sörjande. Klockan rör sig, men tiden läker inte alla sår.

I den pastorala kortprosatexten Flickan som sökte efter tiden av Solveig Rabb betraktas tiden ur ett barns perspektiv. Flickan förstår inte det abstrakta och försöker konkretisera tiden, hitta den på i blomsteräng och i bäcken. Samma vilja att förstå och äga det ogripbara återfinns i Patrik Tianens dikt Landskap:

Tid.
Något jag inte kan äga, något jag inte kan ha. Något jag måste ha.

Harriet Ströms dikt Det finns så lite tid krossar idealet om den tysta och perfekta kvinnan. Diktjaget säger sig ha tigit i tjugo år, sedan hon var tjugofem. Stumheten har inget med stämbandens funktion att göra, snarare med att tona ner sig själv, att passa in och känna att ingen intresserar sig för det hon har att säga. Tjugo år senare inser hon att det inte finns en poäng i att leva upp till kvinnoidealet av rätt klänning, och ord av raseri börjar välla ur henne. Dikten påminner oss om att vara oss själva, innan det är för sent.

Jussi Matilainens dikt Minuutti enemmän kuin vuosikymmen är ett av de mest sympatiska bidragen. Istället för att blicka tillbaka beskriver Matilainen förälskelseögonblicket i joggingspåret väldigt intensivt, en grå vardag kan under en minut förändras och den höga pulsen kan bero på något alldeles annat än löpningen.

Det är väldigt tacksamt att redaktörerna inte valt att skilja på svenska och finska bidrag, utan låter dem dyka upp huller om buller. En tvåspråkig antologi känns väldigt fräsch, och påminner om att vi har väldigt mycket gemensamt, oberoende av vilket språk vi skriver på. Texterna har en bra längd även för dem som känner sig osäkra på det andra inhemska, de är lätta att närma sig och lockar alltid till att läsa ytterligare en text.

Satu Laukkanen