Horisont frågar Satu Gröndahl, docent i finsk-ugriska språk i Uppsala som forskat om minoritetskulturer i Sverige om verkningarna av minoritetslagen.  I lagen som bygger på  Europarådets minoritetsspråkskonvention, slås bl.a. fast att det  allmänna skall ”främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige”.

Minoritetsspråklagen i Sverige har nu funnits sedan år 2000. Ett av de fem språk som omfattas är finska. Har lagen kunnat påverka finskans status i Sverige?

– Finskan har fått mer synlighet, inte minst på grund av att det idag finns 48 kommuner som är så kallade förvaltnings­områden för finska språket. Det innebär att det hos dessa kommuner tilldelats statliga medel för kultur- och språkverksamhet, samt att språket uppmärksammas i kommunerna. De flesta har också en koordinator för finska språket och finsk verksamhet. Kommunerna är ålagda att rådgöra med den finsk­språkiga minoriteten då det kommer till kommunens service på finska, hur minoritetsmedel fördelas etc. Den kulturella verksamheten på finska har fått mer synlighet, antalet arrangemang har ökat. Finska språket syns även på dessa kommuners hemsidor vilket synliggör språket och dess minoritetsstatus.

Ett exempel på integrering av den finskspråkiga kulturella verksamheten i förvaltningskommunernas verksamhet är att det sverigefinska litteraturpriset, Karisa Vilhuinen-priset, från och med 2013 finansieras av förvaltnings­kommunerna. Priset initierades 2005 av Föreningen för sverigefinska skribenter (Stockholm) och är i sig ett exempel på den expanderande verksamheten inom finskspråkig kultur. Det utdelas vartannat år och stöds av Finska Litteratursällskapet (Helsingfors). Prissumman är blygsamma 10 000 kr men det symboliska värdet är desto störrre. Det tilldelas en i Sverige bosatt författare som skriver på finska. I synnerhet 2013 var kvaliteten hos de nominerade författarna mycket hög.

Har utgivningen av sverigefinsk litteratur ökat, blomstrar finska tidskrifter och står den sverigefinska kulturen starkare idag än år 2000, anser du?

– Beträffande utgivningen av sverigefinsk litteratur kan man idag tala om en renässans, med början på 2000-talet. Man dela in böckerna och författarna i tre kategorier:

1. de som publicerar via sverigefinska förlag på finska, i Sverige. Det sverigefinska förlaget FinnKirja har intensifierat sin produktion och till deras mest uppmärksammade författare som skriver på finska och publicerar i Sverige, hör Henriikka Leppäniemi med Syntymäpaikka. Naimaton 2009 och Navettablogi 2012. Även andra förlag som Compania Comder producerar finskspråkig litteratur i Sverige.
2. Ett antal finskspråkiga i Sverige bosatta författare har gjort relativt uppmärksammade debuter i Finland 2012, Maarit Turtiainen med Punainen paasto och Tiina Laitila Kälvemark med Kadonnut ranta.
3. Därtill har ett antal sverigefinska författare i synnerhet Susanna Alakoski och Eija Hetekivi Olsson, bidragit till beskrivningen av den sverigefinska minoriteten, och fortsätter genren som började redan under 1970-talet med bl.a Henriikka Leppäniemi, klassbunden litteratur som skildrar finnar som en del av den svenska arbetarklassen, dock utifrån ett etniskt och språkligt perspektiv, det finska språket blir till en klassmarkör, även ett stigmatiserande sådant.

– En ny förening har verkat sedan två år tillbaka, Ruotsin­suomalaisen kulttuurin ystävät – sverigefinska kulturens vänner, som organiserar Sverigefinsk bok- och kulturmässa vid Finlands­institutet i Stockholm  (http://www.kulttuuri.se/). Ett mycket populärt evenemang som visar på en vital utveckling av den sverigefinska kulturen och litteraturen, i synnerhet för nätverkandet mellan olika aktörer och föreningar inom det sverigefinska fältet.

En ny tidskrift har tillkommit. Det handlar om den svensk-finska tidskriften Sheriffi som har utkommit sedan 2009, och utkommer på två språk, en kvalificerad och populär tidskrift som riktar sig till både finsk och svensk publik. Därtill utkommer bl.a. YksKaks, en tidskrift som riktar sig till Mälardals­regionen samt Liekki, en kulturtidskrift som grundades redan 1975. Statens kulturråd har höjt bidraget till Sheriffi och Liekki under 2013, förmodligen utslag av den nya minoritetspolitiken.

Hur ser det ut för de andra minoritets­språken: samiska, meänkieli (tornedalsfinska), jiddish och romani?

– Utgivningen av litteratur som avser tornedalingars förhållanden har ökat, här återfinns bl.a Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende (2010). Boken berättar om sorgen hos den generation som inte fick lära sig meänkieli (tornedalsfinska), pga. stigmatiseringen av språket. Tornedalingar har en aktiv föreningsverksamhet bl.a. i Stockholm och Uppsala. Ordboks­produktionen har ökat, kartläggningen av ortnamn på meänkieli fortskrider.

Startskottet inom litteraturen var Mikael Niemis Populärmusik från Vittula som synliggjorde den tornedalska minoriteten och språkförtrycket. Boken fick Augustpriset år 2000.
De mest synliga samiska författarna Annica Wennström och Ann Helen Laestadius, har fokuserat på beskrivningen av samernas historia, i synnerhet de samer som assimilerats, med Lappskatteland (Wennström 2007), Laestadius med flera ungdomsböcker. Det finns lite skönlitterär bokproduktion på samiska i Sverige, men det finns också bara ca 20 000 samer i Sverige.
Det har producerats flera böcker på romani chib, nydanande i sig eftersom språket inte är standardiserat, bland annat översättningar av Astrid Lindgrens barnböcker med stöd av medel från Statens kulturråd.

Läroböcker om jiddisch har getts ut, nytryck av äldre böcker, med stöd av medel från Statens kulturråd.

Viktigt att påpeka är att Statens kulturråd sedan år 2000 har specifika stödformer för de nationella minoriteternas litteraturutgivning och deras kultur­verksamhet. Sedan tre år tillbaka har även Språkrådet uppgiften att tilldela medel för nationella minoriteters språkliga verksamhet, i synnerhet verksamhet med inriktning på språkliga aktiviteter och revitalisering av dessa minoritetsspråk (språkläger, språkbad, inlärning, överföring av språket till nästa generation samt läsfrämjande på minoritetsspråket).

Har medvetenheten om de nationella minoriteternas kultur och historia ökat så mycket som du hoppades sedan 2000?  

– Svår fråga att svara på, men det finns många positiva tendenser. Det är flera artiklar om minoritetsspråken i tidskrifter och i majoritetsmedia. Idag firar man sverigefinländarnas dag i Sverige (etablerad officiellt 2013 i den svenska almanackan), C.A. Gottlunds födelsedag den 24 februari, romernas internationella dag, samernas nationaldag (etablerad sedan länge), tornedalingarna har 2013 diskuterat när deras dag ska firas.

Det litterära Augustpriset har tilldelats efter 2000 till fyra författare som representerar nationella minoriteter i Sverige, och med fokus på dessa minoriteters specifika öden. Detta återspeglar både det att dessa minoriteter blivit mer synliga och att deras historieskrivning blivit intressant även för majoritetssamhället, de ”skrivs in” i den svenska historien. I ett litteratur­sociologiskt och cultural studies perspektiv, den samhälleliga kontexten påverkar naturligtvis vilka verk som uppfattas som intressanta, aktuella och även estetiskt tilltalande. De fyra böckerna, som alla är skönlitterära är:

• Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula (Norstedts) 2000.
• Susanna Alakoski, Svinalängorna (Albert Bonniers Förlag) 2006.
• Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź (Albert Bonniers Förlag) 2009.
• Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers förlag) 2012.

Finns det skillnader mellan minoritetskulturerna, när det gäller att ta plats med sitt språk och sin kultur i Sverige?

– Alla har blivit synligare, attityderna har förändrats markant under några decennier. Det är numera ‘tufft’ att vara sverigefinne, tornedaling, eller same. Attityderna till deras språk har förändrats och idag törs dessa minoriteter tala sina språk offentligt. Jag har själv varit med om att finnar fortfarande under 1980-talet inte vågade tala finska offentligt i tunnelbanan etc.. Romers största problem är diskriminering, flera romer håller sin bakgrund dold, bl.a. studenter vid universitet. Man måste komma ihåg att dessa fem minorieteter har olika historia, språkliga förhållanden, näringar, samhällelig status etc och de kan inte jämföras med varandra rakt av. De finsk-ugriska minoriteterna har språket som så kallad ”core value” då det kommer till att definiera etnisk tillhörighet, samma gäller för romer, men där finns det ca åtta grupper i Sverige med olika varieteter av romani chib. Judar har religion som förenande etnisk markör, inte jiddisch.

Vad behövs enligt dig för att ytterligare stärka minoriteternas språk och kultur i Sverige?

– Att Sverige och kommunerna fullföljer de konventioner som Sverige har ratificerat beträffande nationella minoriteter och minoritetsspråk. Den svenska staten har enligt Europarådets landsrapporter mycket bristfällig uppföljning av hur konventionerna följs av förvaltningskommuner och enskilda tjänstemän. Detta avviker från praxis jämfört med de flesta europeiska länderna där kommunerna inte har så stor självständighet som i Sverige där minoritetsrättigheterna ofta lämnas till en enskild tjänstemän som på egen hand avgör om man tar hänsyn till underskrivna internationella konventioner eller inte.
Det är också viktigt att öka kunskapen om skillnaden mellan integrations- och minoritetspolitik. De nationella minoriteterna förstås fortfarande ofta inom kategorin ”invandrare”.

Peter Björkman