Seierstad seger genom medkänsla

När skotten på Utöya når Simon Saebös huvud dör han inte i ögonblicket. Han stryker med den hand han har kvar mot skallen och drar den åt sig i reflex: det är hjärnan han känner. Och han förstår det. Han hinner förstå att det är hjärnan. 

Denna och liknande scener blir möjliga i Åsne Seierstads ´En av oss´ (Bonniers) därför att vi lärt känna Simon i texten sedan han föddes på sjukhuset i Kirkenes i augusti 1992. Han skrivs först till en tydlig person, en tonåring med politisk brådmogenhet och en ung vuxen med stark vilja och rörande omtanke – en omtanke som möjligen kostar honom livet: han håller upp hålet i staketet och manar på de andra att söka skydd innan han själv gör det, som han lärt av sin far Gunnar. Så mördas han.

Genom att han först gjorts tydlig, sedan mördas, blir medkänslan, saknaden och sorgen möjlig också hos läsaren. Detta är ingen thrillertext därför att varje offers historia tydliggörs nästan lika mycket som förövaren Anders Bering Breiviks.

Det finns också i denna långa reportagetext små vackra naturbilder som ökar närvaron utan att öka ohyggligheten i hela förloppet.

Det är en mycket medveten och skicklig journalist som för pennan: hon vet betydelsen av varje avsnitts längd, betydelsen att balansera vidrigheter mot djup medmänsklighet, betydelsen av små replipunkter, av vila för läsaren i korta antydda fiktionsinslag. Ändå väjer hon inte för dådens obegripliga grymhet.

Slutackordet i boken blir också trovärdigt genom att införa nya komplikationer två år efter morden: Simons föräldrar känner sig övergivna i sin sorg sedan mediastormen blåst över, Gunnar anklagar sig själv för att ha lärt Simon så mycket hänsyn i fotbollsträningen. Som vid all plötslig sorg finns en leda vid omgivningens försök till tröst i att släta över och markera att man måste gå vidare. All sorg är samma sorg. Den är bråddjup, svart och kvarstannande. Håll käft med dessa klena tröster, låt oss sörja!

Anders Bering Breivik träffade knappast sin biologiske far. Modern var växelvis starkt bindande och avvisande, så långt kan man nog lita på den psykologiska utredningen från barndomen. De första rättspsykiatrernas slutsats att ”multikultur” är en språklig nybildning i psykotisk mening och diagnosen bland annat därför paranoid schizofreni är befängd. Med ”neologism” menas i princip en språklig nybildning som är absolut unik för personen ifråga.

Narcissistisk personlighetsstörning plus Asperger är åtminstone en begriplig diagnos för mig som är psykiater. Sådana dubbeldiagnoser är inte alls ovanliga. Breiviks handlingar är däremot fullständigt exempellösa.

Men det hör till Åsne Seierstads storhet att inte fastna så mycket vid diagnoserna. Hon tycks alltid vilja göra personerna rättvisa i det unika som också finns hos varje människa. När hon följer ”Anders” ser hon en revolterande tonåring som vill bli ”king” i grafittigängen i västra Oslo men kanske knappt blir ”hangaround” och sedan avvisad, en egenföretagare i aktieplacering och falska examensbevis som överges av sin kompanjon, en adept inom Fremskrittspartiet som först anammas men sedan avvisas ”för vaghet”.

Då djävlar. Då inleds hans ökenvandring. Han börjar klippa och klistra på dator ur islamfientliga sajter ungefär när han flyttar tillbaka till sin mor 2006, han tillbringar flera år praktiskt taget helt framför datorn med våldsspelet World of Warcraft, förlorar sitt umgänge, blir ”justitiarius” det vill säga gruppledare under ”avataren”, spelfiguren, Andersnordic. Han blir samtidigt faktiskt inbjuden till Sankt Johanneslogen av Oslos frimurarloge, lägsta graden. Han har redan nått högre i sitt våldsspel och avvisar dem som andra avvisat honom.

Vårvintern 2011 när han flyttar till en tämligen avsides gård i Volstua vid Glomma har allt fantasimördande och alla inlägg om islams hot mot Europa fört honom till mycket målmedvetna förberedelser för vad som ska komma. Han ägnar över tre månader åt ren framställning av tändladdningar och sprängdeg i Volstua. Det finns korta dagbokskommentarer som antyder tvivel men i stort ändå ett slags vardaglig rutin att förbereda massmord där han ”motiverar sig” med pizza och godis och hanterar omgivningens ibland nyfikna intresse med ett slags formell skicklighet. Han avslöjar nästan hela sin plan för en häpen tågresenär som väl tror han skämtar makabert. Han låter bomben brisera och blir iakttagen av en person som skriver upp registreringsnumret, anmäler till polisen.

Lappen blir liggande. Det är som Palmemordet: en lapp blir liggande. Hela hans resa mot Utöya följs minut för minut, formligen mellan polisbilar som hade kunnat känna igen honom. 

Mot alla dessa offer vi lärt känna i boken.

Det är en skör balansgång hon går, Åsne Seierstad: balans mellan referat av ohygglig grymhet och medkänsla i varje enskildhet. Balans mellan allmänintresset för själva morden och sorgen hos de kvarlevande, deras intresse. Balans mellan mest dokumentation och en aning fiktion, för att göra läsandet möjligt.

Hon segrar. Hon går den nästan omöjligt svåra balansgången hela vägen ut. Trovärdigt, sakligt, med total närvaro.