Emilia hör av sig några veckor efter pappas bortgång och meddelar att hon och Tina hittat en del av hans tillhörigheter uppe på vinden. Det är inga stora saker – en bunt böcker, ett par skjortor, en rakapparat och en täljkniv – men kanske kan de vara av värde för mig. ”Mamma hittade flera fotografier från stugan också som hon tänkte att du kanske vill ha. Det finns en fin bild på dig och honom när ni sitter tillsammans i hängmattan”, skriver hon.

Vi bestämmer att vi ska träffas följande vecka på ett kafé i en stad som ligger ungefär halvvägs mellan oss. Jag kommer dit först och beställer en kaffe medan jag väntar. Det är lördag eftermiddag och mycket folk i farten, trots det dåliga vädret. Utanför panoramafönstret faller ett ihärdigt regn som hamrar mot taket, piskar trottoarerna och bildar stadiga rännilar som irrar över asfalten. Luften är kvalmig, tyngd av bulldoft och våta skosulor. De flesta borden är upptagna av kunder i min egen ålder, unga människor som pratar i munnen på varandra eller sitter hukade framför en laptop.
Jag har inte varit inne i stan på över en månad, inte sedan pappa ännu låg på sjukhuset, och märker att jag har svårt för ljudnivån och de konstanta rörelserna som inkräktar på mitt synfält. Det är som om jag precis vaknat upp efter för mycket sömn, jag känner mig långsam och bräcklig. Medveten om att koffein bara kommer förvärra känslan ställer jag ifrån mig kaffekoppen halvdrucken.
Läs resten av artikeln »