Mästerligt ur barnperspektiv

Barndomsskildringen Solknepet är musikern och visartisten Christina Kjellssons romandebut. Har man lyssnat till Kjellssons visor, eller någon gång läst hennes blogg, Ordagrant, så vet man att man kan sätta förväntningarna högt var gång Kjellsson sätter något på pränt. Och av Solknepet blir man inte besviken. 

Romanen har fått sitt namn av ”sol­knepet”, som är en besvärjelseramsa sjuåriga flickan Mirjam säger när hon blir orolig. Hon konstruerade den när hon hörde någon berätta att om solen slocknar så tar det åtta minuter innan det blir mörkt på jorden och människorna fryser ihjäl. Mirjam har en oerhört stark och reell dödsskräck,  och när hon blir rädd för att dö säger hon ramsan. Har solen inte slocknat när hon är klar efter åtta minuter, så vet hon att det är lugnt ett tag till. Solknepet är bara en av många åtgärder och strategier Mirjam har för att inte dö, för att klara av sin vardag och för att förstå sig på en bitvis komplicerad värld, med ideliga faror, en älskad farmor som reser i väg och aldrig kommer tillbaka, grannbarn som äger nyckeln till ett evigt liv, vuxna, vars abstrakta tal och bildspråk hon inte förstår, samt kläder som ”klagar” och sitter fel.

Romanen är skriven ur Mirjams perspektiv. Och där Mirjam inte förstår sig på vuxenvärlden inser läsaren att de vuxna heller inte vet hur de ska förstå Mirjam, som inte är lik någon annan de träffat. Det som är så mästerligt är att ett helt myller av människoöden rullar också fram genom boken, skildrade av  barnet Mirjam, men där Mirjam inte lämnar några förklaringar kan läsaren dra egna slutsatser om de olika livsöden Mirjam är omgiven av.

Ska du bara läsa en enda roman i år – läs Solknepet. Och snälla Christina Kjellsson, fortsätt skriva romaner, jag längtar redan efter nästa!

Maria Björkman