Lina Samuelsson: Kritikens ordning

Litteraturkritik och politik

Det fanns en tid då man ville tänka sig litteraturkritiken som ett reservat för skön­andar – en fredad zon höjd över de ekonomiska och sociala villkor som styr det vanliga livet. Den uppfattningen blir efter­tryckligt dementerad i en nykommen avhandling i litteraturvetenskap. Den heter Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006, och är skriven av Lina Samuelsson, en litteraturvetare med in­riktning mot mediefrågor som förut skrivit en populär bok om släktforskning.

I Kritikens ordning läser Samuelson recensionerna som ”tidsdokument”. Litteratur­kritiken framstår därmed som en mer eller mindre trogen återspegling av de sociala realiteterna i den historiska situation, där den tillkommit. Det innebär att Kritikens ordning har en betydelse som går långt utöver det rent litterära. Kopplingen mellan kritiken och den historiska situationen gör att boken är av stort intresse för var och en som intresserar sig för Sveriges historia.

Samuelsson tar sin utgångspunkt i ett stort an­tal recensioner från månaderna mars och okto­ber under åren 1906, 1956 och 2006. Med hjälp av dem vill hon undersöka vilka normer och värderingar som var förhärskande under dessa år.

År 1906 var det nationalismen som dominerade i både samhället och litteraturkritiken. Litterära verk bedömdes ofta med utgångspunkt från deras sätt att spegla ”svenskheten”. I recensionerna av Karl-Erik Forsslunds Göran Delling beskrivs boken som ”typisk svensk” och som ”en hymn till svensk natur”. Särskilt tydligt är detta i kritikernas värdering av personskildringen. Huvudpersonen i Forsslunds roman beskrivs sålunda som en personifikation av ”kärnsvensken”. Liknande synpunkter kunde emellertid ibland också ligga till grund för bedömningen av en författares stil. I en recension av Axel Klinchowströms Örnsjö-
tjuren påstås att det antika versmåttet hexameter ”passar märkvärdigt väl svenskt lynne med dess smak för fulltonighet och paradmarsch”.

Detta sätt att bedöma litteratur ser vi inte mycket av år 1956. Efter två världskrig har nationalismen tappat sin glans. På 50-talet är det därför inte längre ”svenskheten” som attraherar medborgarnas intresse. Istället är det begreppet ”mänskligheten” som står i fokus. Samma sak gäller också om litteraturkritiken. ”Inte sällan är det ’allmängiltigheten’ som betonas – att verken ska skildra erfarenheter som gäller hela mänskligheten”, skriver Samuelsson i Kritikens ordning. Ett exempel är Per Schwanbom som berömmer Thomas Manns förmåga att ”gestalta personliga problem så att de blir allmängiltiga”. I linje med detta ligger också kritikernas höga värdering av den litteratur som kretsar kring mänskliga värden såsom ansvarskänsla och socialt engagemang.

År 2006 har det skett en ny scenförändring. Det som nu står i centrum för både samhällsdebatten och litteraturkritiken är inte längre ”nationen” eller ”mänskligheten” utan ”individen”.
Ett exempel är kritikernas fokusering på det personliga. Man nöjer sig inte längre med att analysera och värdera. Man vill också koppla de recenserade böckerna till sitt eget liv och sin egen person. I många recensioner möter vi ordet ”jag” redan på de första raderna. Mycket ofta tar kritikern sina egna upplevelser som utgångspunkt för presentationen av det recenserade verkets tematik. Det är också vanligt att recensenten upplyser om var hon är bosatt och uppväxt, hur hon semestrat eller var hon befann sig när hon läste boken.

Denna fokusering på kritikerns person leder inte bara till att hon är mera synligt närvarande i recensionen. Den märks också på att kritikerns upplevelse framställs som det huvudsakliga värderingskriteriet. Detta är givet­vis inte något helt nytt, men betoningen av den egna upplevelsen som grund för värder­ingen är betydligt starkare 2006 än 1906 och 1956.

Fokuseringen på ”individen” får också många andra konsekvenser. När recensionerna blivit mer inriktad på kritikerns jag än på den recenserade texten, blir det också angeläget att lyfta fram skillnaden mellan den egna läsningen och kollegernas. Genom att visa hur andra läst fel kan man framhäva sin egen unika kompetens.

Detta inslag i det tidiga tjugohundratalets litteraturkritik sätter Samuelsson i samband med tendenser i tiden som också upp­märksammats av psykologer och samhälls­forskare. Sålunda förknippar hon kritikernas fokusering på den egna personligheten med ”en narcissistisk celebritets­kultur”.

En annan aspekt av inriktningen mot det individuella är den allt starkare fokuseringen på för­fattaren bakom verket. Mycket ofta möter man bio­grafiska och psykologiska tolkningar som läser litteraturen som mer eller mindre autentiska självbiografier. Inte sällan verkar kritikern vara mer intresserade av författarnas privat­liv än av de böcker som de skrivit. I vart fall står det klart att den plats som förr ägnades analyser av det recenserade verket i stigande utsträckning fått konkurrera med information om författarens och recensentens livssituation.

Men det är inte bara inriktningen mot det individuella som skiljer litteraturkritiken 2006 från kritiken 1906 och 1956. En annan skillnad har att göra med köns­fördelningen bland kritikerna. Det brukar ju fortfarande sägas att litteraturkritiken domineras av män, men sedan en tid tillbaks är detta inte alls sant! År 2006 är mer än hälften av kritikerna kvinnor. Därtill kommer att de kvinnliga kritikerna ofta är mera aktiva! Bland de fyra mest produktiva skribenterna finns tre kvinnor – Jenny Högström, Nina Lekander och Ann Lingebrandt!

Att det kvinnliga inslaget ökat sedan 1956 ter ju sig ganska naturligt. Sedan länge har kvinnorna dominerat på de litteraturvetenskapliga utbildningarna vid universiteten. Det är också uppenbart att kvinnor generellt sett läser mera böcker än män.

Konsekvenserna av detta kan också avläsas i det urval ur bokutgivningen som tidningarna väljer att recensera. Också där kan man se hur kvinnorna har flyttat fram sina positioner. Enligt Kritikens ordning är ca hälften av de recenserade böckerna numera skrivna av kvinnliga författare.

Detta är naturligtvis en av förklaringarna till det starkt ökande inslaget av feministiska tolkningar. År 2006 var ju jämställdhetsperspektivet ett mycket framträdande inslag i litteraturkritiken. Detta perspektiv är så dominerande att Samuelsson ser en parallell till nationalismens dominans under det tidiga 1900-talet.

Jämställdhetsperspektivet kan jämföras med hur nationalismen fungerade i kritiken 1906. De är bägge övergripande ideologier som enskilda kritiker kan sympatisera med eller vara kritiska till, men de är något som man måste förhålla sig till.

Samtidigt finns det naturligtvis viktiga skillnader. I motsats till det tidiga nittonhundratalets nationalism går det tidiga tjugohundra­talets feminism ofta hand i hand med ett klassperspektiv. Samuelsson menar sålunda att både jämställdhetsperspektivet och samhällskritiken är en del av de rådande normerna för hur man 2006 skriver litteraturkritik. Det är något som man har all anledning att vara glad för.

Torsten Rönnerstrand
Historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

 

Lina Samuelsson Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006. Bild, text & form, 2013

Etiketter: : , ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *