Sumaya Jirde Ali: Kvinner som hater menn

Ingenting är farligare än en kvinna som är ett med sig själv

Kvinner som hater menn – Sumaya Jirde Ali

Sumaya Jirde Ali
Kvinner som hater menn Tankesmedjan Minotenk genom Frekk förlag, 2017

Texten känner sig inte hemma någonstans. Är ovälkommen hemmavid. Är i diaspora, är en inkräktare. Men genom texten lärs att ta plats. Att vara flera minoriteter i en är som att vara fångad i en ändlös storm säger Jirde Ali. Diktens jag ställs frågor, svarar, antar andras röster. Mycket av dikten är en dialog, en gestaltning av komplicerade frågor ställda till en ung människa. Diktjaget får stå till svars bortom den egna erfarenheten – anses av en omvärld kunna lägga fram svar på frågor om transnationell slavhandel, om politisk extremism som hävdar samma religion som jaget. Som att en människa ska kunna svara för alla andra. Som att dikt­jagets liv är en ständig rättegång, där denna står anklagad för brott hundratals mil bort utförda av människor med helt andra förutsättningar än jaget. En nittonårig norska sitter inte inne på fler svar än andra ton­åringar. Tonåren är en prövotid. En kastas hårdhänt mot ett liv som en innan skyddats mot. För många sker det helt plötsligt. Att växa upp i en värld där en måste kämpa för en plats blir ett trauma som kan ta en livstid att hämta sig från. Om det ens är möjligt att hämta sig.

 

Jirde Ali skriver en berättande lyrik. Texterna tycks spegla erfarenheter. Som strån vars sammanflätning ger en större bild, blir ett starkare och tydligare sammanhang som ger förklaringar vilka vidgar synen på en som läsare och på världen utan­för. En mor bär en hel familj. En patriark porträtteras som en elefant, elefanten är en bild också av min egen morfar. En mor som en mus. En mus som egentligen är en sol. En sol som är förutsättningen för allt liv, för de processer som bär med sig både våld och stilla skönhet. En sol som står mitt i stormen som rasar kring oss, kring den rasistiska och patriarkala ordningen. Jag trodde att kärlek skulle komma till mig bara jag gav mer och frågade efter mindre, säger Jirde Ali i en utsaga som förkroppsligar textens intersektionella perspektiv – om bara den i underläge förstärker sitt underläge lite till så kommer belöningen av sig själv. Som en marknadens osynliga hand som ska ställa allt till rätta. Det blir en text om ständig, men oförtröttlig, kamp för något bättre än vad som erbjuds. Det blir den enskildes berättelse som blir andras. Kanske alla andras.

Men det är inte bara den egna erfarenheten som blir formulerad till dikt. Jirde Ali går ogenerat in i andras erfarenheter och ger röst åt dem som inte har den plats i offentligheten som hon har skapat sig. Ali blir kallad rabiat av den radikalkonservativa nätpropagandakanalen Dokument i samband med ett ifrågasättande av statens förmåga att kommunicera till de medborgare som är tänkta att utgöra denna. Trots en sådan hedersbetygelse är hoten från extremhögern högst reella för alla som väljer ett mer humanistiskt förhållningssätt till livet än nazism.

Sumaya Jirde Ali

Sumaya Jirde Ali. Foto: Ellen Reiss

Och ändå, dikten kan sägas vara litet formlös. Den liksom säger vad som faller den in. Här finns inga eller få sammanhållna grepp. Möjligen undantaget att gå i dialog med människor som inte kan svara. Monologer förklädda som dialoger – den riktiga dialogen sker ändå med mig som läsare. Som börjar om på nytt med varje text. Som ibland får byta språk mitt i efterskalvet av en text till en annan. Dikten ”Til mine venners foreldre” börjar såhär:

Når jeg kommer til ditt hjem

behandler du meg som den skyggen du hater; svartingen du forakter.

Men jeg er mer enn min hudfarge.

Jag er skuldrene som bærer ditt barn når det ikke lengre klarer å gå.

Jeg er neglerne som knekker

under drakampen ungen din initierer i sin fulle fem.

Jeg er tårene som triller

idet sønnen din innrømmer en lengsel etter død

dine forventinger kveler ham.

Jeg er venninna som deler alle notatene sine.

For å ikke si imot ditt hån

limer jeg leppene sammen.

Men denna mångfald av röster då? Jag återkommer som läsare till frågan om varför jag tvivlar på andras perspektiv i dikten. Varför jag är så skadad av den central­lyriska ordningen att det är svårt att se en dikt som väljer att ta andras ord, andras upplevelser, i munnen. Kan inte dikten vara större än författaren bakom? Jag tittar närmare. Betraktelserna dikten gör är vardagliga. Diktjaget kissar, klandrar sig själv över att denne tycker det är knepigt när en man fixar med tvätten och tilltalar sedan sin mamma igen. Men det är en och samma röst som talar och tilltalar. Det är norska. Det är engelska. Det är vasst och skört med enstaka avbrott av kladdig sentimentalitet som inte riktigt blir trovärdig, inte för mig – inte när diktjaget talar om hur den drömmer om hur det ska vara att ha barn. Jag kunde aldrig ens föreställa mig hur jag själv förändrades av att ha barn. Istället tror jag på diktjaget när denna talar om vad som kan vara den egna erfaren­heten men som likaväl kan vara nästan allas erfarenheter och tar jagets sida när ett föränderligt du tilltalas. Jag dras med. Är i talsituationen. Förstår angelägen­heten. Slutar inte hoppas på diktens potential.

Freke Räihä

Etiketter: : ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *