Om begäret och glädjen till orden

Karin Erlandsson
Alla orden i mig 
Schildts & Söderströms 2019

Recnsion av Karin Erlandsson Alla orden i mig

Karin Erlandssons senaste bok Alla orden i mig är en bok om att skriva. Det är inte en bok om hur man skriver, men det är en bok om hur Karin Erlandsson skriver. Det är upp till den enskilda skribenten att själv lista ut vad som är drivkraften bakom det egna skrivandet. Det är bara skribenten som bestämmer när hen ska skriva. Tiden kommer inte av sig själv. Det krävs disciplin och, åtminstone för Karin Erlandsson, tydliga målsättningar. 

Redan i bokens början förklarar Erlandsson tydligt och barskt att viljan att skriva måste vara större än tron på sina ursäkter. Det är så självklart och beskriver i princip vilken prestation eller uppgift som helst. Viljan att utföra den måste vara större än tron på ursäkten. Då vet vi det. Men det krävs också en stenhård självdisciplin, och det bevisar Karin Erlandsson att hon besitter. En imponerande, och rent av provocerande, självdisciplin. 

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen heter kort och gott ”Om att skriva” och är indelad i korta essäliknande texter om hur författaren skriver, när hon skriver och varför. Syftet med hennes skrivande är lika självklart som vi andas för att hållas vid liv. Omslaget avslöjar den explosiva viljan att uttrycka sig i skrift. Orden flyter ut över kanterna annars. De måste ut. Gärna tusentals per dag. Skrivandet är Karin Erlandssons sätt att existera. ”Inget finns om jag inte skriver. Därför har jag heller inte något val. Vill jag leva måste jag skriva.” 

Hon lever för skrivandet. Behovet är så stort att böckerna i själva verket är en biprodukt. De är sekundära. Erlandsson berättar ärligt att hon skriver enbart för sin egen skull. Konsten behöver inte nå en betraktare för att ha ett existensberättigande, ibland finns den bara till för konstnären själv. Den fungerar som ett hantverk för att bearbeta, uttrycka och utforska konstnärens innersta väsen. Det är när konstnären väljer att lägga ut sina verk i offentligheten som konsten lämnas öppen för bedömning och värdering. Men är konstutövning något för den som söker bekräftelse? 

För Karin Erlandsson blir inga böcker skrivna om hon ska jaga bekräftelsekickar, men samtidigt erkänner hon att hon i arbetet med fantasyboken Pärlfiskaren gick in för att vinna barnbokstävlingen som Schildts & Söderströms hade utlyst. Det var hennes drivkraft. Och vann, det gjorde hon.

Pärlfiskaren vann både Schildts & Söderströms barnbokstävling ”Berättelsen är bäst!” och tog hem Runeberg Junior-priset 2018 och blev därtill nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018. 

Belöningen Erlandsson gav sig själv var att skriva på den andra delen i det som kommer att bli en fantasykvartett. Manuset till uppföljaren, Fågeltämjaren, skrev hon klart på 21 dagar. Till dags dato har Erlandsson utkommit med åtminstone åtta böcker sedan debuten med Minkriket år 2014. 

Den nionde, sista delen i Legenden om ögonstenen, släpps i augusti i år. Det är nio böcker på fem år. Det är inte en överdrift att kalla henne för Svenskfinlands mest produktiva författare. 

I Alla orden i mig redogör hon klart och tydligt hur hon går tillväga. Hon klargör modigt hur mycket hon förtjänar och sparar, vad hon prioriterar bort och hur många timmar hon sätter på att producera ett visst antal ord. Det är imponerande, men även inspirerande. Hon visar hur enkelt det egentligen är, bara man prioriterar skrivandet. Men, tillägger hon, man måste också tycka att det är roligt: ”(Att) skriva handlar först och främst och alltid mest av allt om att det är så fantastiskt roligt. Jag vet inte hur författare annars står ut. Varför syssla med något man inte finner nöjsamt?”

Den andra delen av boken är en skrivdagbok för att ge läsaren en inblick i en författares vardag med skrivandet som primär sysselsättning. Det är fascinerande att få ta del av en så ärlig skildring av författarens skrivprocess. Inte bara hur själva processen går till, utan även måendet. Topparna och dalarna. Trots ett självdisciplinerat arbete så kommer dagar då inget går framåt, då målen inte nås. Besvikelsen är stor. 

Men samtidigt finns det konkreta orsaker som dödsfall, missfall och vanlig mänsklig trötthet som stoppar det kreativa arbetet. Hon säger att skrivandet är och ska vara roligt, men det kan omöjligen vara det hela tiden. Det finns en närvarande rädsla över att en dag plötsligt upptäcka att hon inte längre kan skriva. 

Den 28 november 2016 står det i skrivdagboken: ”Usch, idag går det inte alls. Verkligen inte alls. Har skrivit 1000 ord och en essädel, men det blev inte alls bra. Nu borde jag skriva 2000 ord till och hur ska jag orka det när allt bara är skit?” 

Hon målar inte upp en bild av ett romantiskt författarliv. För det mesta sitter hon ensam och skriver — på Viking Line, hotellrum eller i sitt arbetsrum mellan jobb, skolbesök och hushållssysslor. Hon offrar mycket och jag undrar hur hon verkligen orkar. 

Även om skrivdagboken ger en spännande inblick i livet som författare, är det ändå i den första delen som tyngden och den stora tjusningen ligger. Till exempel är hennes syn på jämlikhet i en kvinnlig författares relationer i texten ”Se på maken” ärligt och vågat, men hon erkänner åtminstone att hon talar enbart ur sin egen subjektiva erfarenhet och kan således inte tala för alla skrivande författarkvinnor. Hennes åsikter är ärliga och hårda, men uttalade på ett välformulerat och välgenomtänkt sätt. Det är härligt uppfriskande att läsa något så uppriktigt och smart, rakt från det skrivande hjärtat.

Sophia Lundström

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *