”En väg ut ur den kroppsliga och psykiska utmattningen som ett kapitalistiskt samhälle skapar” – en intervju med Jonas Eika

Den danska författaren Jonas Eika belönades med Nordiska rådets litteraturpris för sin novellsamling Efter solen,och skakade om etablissemanget när han vid utdelningen vände sig direkt till statsministern Mette Fredriksen och anklagade hennes regering för statsrasism. Michael Larsson har träffat honom i Köpenhamn och talat om skrivande och aktivism. 

Det har varit ett omtumlande halvår för Jonas Eika, mottagare av Nordiska rådets litteraturpris 2019. Inte sedan Athena Farrokzhad spelade Ebba Gröns ”Beväpna er” i sitt sommarprat i den svenska radiokanalen P1 har ett offentligt utspel av en författare väckt sådant ramaskri som när Eika tog till orda vid prisceremonin i Stockholm i fjol. 

Talet, ett kompromisslöst angrepp på det Eika kallade den danska ”statsrasismen”, riktades bland annat till statsminister Mette Frederiksen, men även övriga nordiska ministrar fick sig en känga. Talet avslutades med en uppmaning till alla som inte skriver under den politiska utvecklingen att desertera. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Skäms, Jonas Eika”, skrev Folketingets vice talman Pia Kjærsgaard på Twitter. ”Författarclown”, skrev Rasmus Stoklund, ansvarig minister för integrationsfrågor för Social­demokraterna. 

Även i Sverige uppstod debatt. Expressens Victor Malm såg en livesändning av litteraturens död och i Sydsvenskan replikerade Elisabeth Hjorth att det Eika insisterade på var just liv. Eika har tackat nej till intervjuer sedan ceremonin, men nu möts vi på en folktom bar i Köpenhamn.

– Jag har nog dragit mig tillbaka, jag är inte van vid den här sortens medieuppmärksamhet. Jag visste ju att det skulle bli uppståndelse om jag vann priset och fick hålla mitt tal, men jag blev ändå förvånad över omfattningen. Nu är det bra, jag har gått vidare.

Känns det som att offentligheten också har gått vidare?

– I alla fall när det kommer till en bred politisk offentlighet. I Danmark är vi långt ifrån ett grundläggande samtal om rasism. På så vis känns det inte som att det har gjort något större avtryck. Jag tänker mer på mitt tal som att det kanske gav lite styrka till de som dagligen kämpar med de här sakerna. Många skrev till mig efteråt och var glada för att det här sades i en offentlig kontext.

Vissa blev nog överraskade av tonen och budskapet i talet – Nordiska rådet som plattform brukar inte politiseras.

– Det tror jag framförallt har med litterära traditioner att göra, men också behovet av att upprätthålla bilden av litteratur som opartisk. För att kunna ingå i den institution som Nordiska rådet är så måste man ha bilden av att författaren i varje fall inte är antagonistisk gentemot staten.

Eika debuterade 2015 med Lageret Huset Marie, en roman om en nattarbetare på ett lager i Århus. I boken pendlar jaget mellan hemmet, jobbet och hans älskade Marie i en triangulering av livet som definieras av ett alienerande arbete. Det är en cirkelrörelse som återkommer i ”Mig, Rory og Aurora”, en av berättelserna i Eikas betydligt mer okonventionella novellsamling. Även om Efter solen är mer subtil än arbetsplatsromanen som föregick den så är det tydligt att Eika fortsatt är intresserad av att utforska kapitalism, hur den formar språket och villkorar subjektets möjlighet att definiera sig själv. Det vore omöjligt att intervjua honom utan att också diskutera samhället vi lever i. Från Nordiska rådet förs vi in på ett samtal om välfärdsstaten och hur den har förändrats de senaste åren. Eika tar upp exemplet med de så kallade ”ghettolagarna” som har diskuterats flitigt i Danmark. I korthet går de ut på att vissa särskilt utsatta områden ska omfattas av ett slags undantagstillstånd och öppnas upp för tvångsrivningar och fördubblad bestraffning för brott som begås inom dess gränser.

– Det är en enorm privatisering av allmännyttan som legitimeras av en väldigt stark rasism och islamofobi. De första generationerna gästarbetare i Danmark upplevde nog samma rasism, men den är långt mer institutionaliserad nu.

Ghettolagarna har kritiserats av människorättsorganisationer och FN men hyllats av högerpopulister. Klart är att omvärlden börjat betrakta Danmark på ett annorlunda sätt.

– För många på vänsterkanten har det varit fullständigt överväldigande hur snabbt det har gått de senaste 5 åren. Det är klart att det är skillnad på Danmark och Sverige i hur man initialt handskades med flyktingströmmen 2015, men på ett systematiskt plan går det i samma riktning.

I både Danmark och Sverige har Socialdemokraterna suttit vid makten när många av lagarna har stiftats. Är även synen på socialdemokratin under omförhandling?

– För att kunna bygga en stark stat som kan göra stora ingrepp måste man ju inordna folk i något slags kollektivt projekt, en gemenskap. Det visade sig också i Mette Frederiksens nyårstal när hon sade sig vilja vara ”barnens statsminister”, föreslog tvångsadopteringar och oroade sig för ”andra kulturer” där man påstås slå sina barn. I skydd av välfärdsstaten kan man rättfärdiga en förtryckande och rasistisk politik.

Baren vi sitter på heter Den sorte firkant och har tagit sitt namn från en inofficiell beteckning av ett kvadratiskt område i Nørrebro, med Nørrebrogade i norr, Peblinge Sø i söder och Blågårds Plads i mitten. Här genomfördes på 60- och 70-talet en omfattande sanering som ledde till ytterligare förslumning och starka reaktioner från boende i området. I en essä beskriver PO Enquist livet här i början av 80-talet: ”Alla ockuperade hus var tysta, fönstren förbommade, misstänksamheten stor”.

Det verkar finnas en stark ockupationstradition i Danmark?

– Autonoma zoner är på gott och ont, men jag tror att det lokala är en bra utgångspunkt eftersom det föregår politisk retorik och diskurs. Det är intressant när det uppstår en infrastruktur med konkreta åtgärder i den övergångsprocessen, ställen där man till exempel kan få mat och samla in pengar.

– Jag försökte också lyfta det i mitt tal, inte att folk nödvändigtvis ska sluta rösta eller försöka påverka offentligheten, men att sätta mer fokus på det lokala. I framtiden kommer det bli allt viktigare.

Finns det någon konflikt mellan aktivism och skrivande eller är det en symbios?

– Jag tror att det kan finnas en tendens bland författare och andra som arbetar med språk att dröja kvar i det nyanserade och subtila. Personligen har jag ett behov av att växla fram och tillbaka mellan att skriva och engagera mig aktivistiskt. Kanske är det bara två olika sätt att använda min hjärna på.

Karaktärerna i Efter solen rör sig i en värld som är lik vår egen men ändå annorlunda. Berättelserna följer ingen självklar mall och får aldrig en konkret upplösning. Det som tycks förena jagen är det utlämnade tillstånd de befinner sig i, att de väntar på en framtid som tycks lura runt hörnet men skingrar sig just som man är på väg att gripa den. Till skillnad från många av Eikas kollegor inom vad man skulle kunna kalla arbetarlitteraturen finns inget biografiskt jag, inga konkret dagsaktuella frågor att ta fasta på. Det är en värld bortom eller före språket.

– De historielösa jag som befolkar min bok tänker jag mer som behållare som speglar exploatering och ojämna maktförhållanden. Jag blev intresserad av hur man kan skildra ett jag som är fullständigt utlämnat till systemet det befinner sig i. Det kan vara riskkapitalism som i den första novellen, eller fattigdom och hemlöshet i fjärde novellen. Men jag ville också undersöka frigörelse utan transcendens eller bestämda flyktlinjer. I många av novellerna finns en stark längtan efter transcendens som inte mättas.

En kritiker beskrev din litteratur som att den skildrar begäret som ett metafysiskt och riktningslöst något som plötsligt får riktning?

– Ja… Jag har inspirerats mycket av kvinnliga mystiker som Simone Weil i idéen om avskapelsen, att tömma sig själv så att något annat kan uppta tomrummet. För dem rörde det sig om att komma i kontakt med en immateriell transcendent Gud men jag har istället arbetat med tanken på att det kan röra sig om andra livsformer.

Det skapar ju en väldigt märklig och intressant litteratur när begäret snarare än begärets konkreta form blir textens fokus?

– Det är ju målet för en asketisk praktik, att lösgöra begäret från sitt objekt och på så vis nå själva roten av begäret. Men också att uppehålla sig vid nollpunkten, tillbakadragandet.

I Sverige talas det en del om att det verkar finnas en sci fi-trend i Danmark där allt fler författare utforskar de unika rum genren öppnar och kanske även utmanar vad sci-fi kan vara?

– Om det är en trend består den av många olika sorters böcker som fungerar på väldigt olika sätt. För min del försöker jag skriva väldigt kroppsligt, det är ju i kroppen det blir svårt att skilja begär som kommer utifrån från det som kommer inifrån. Den härbärgerar både förtryck och potentiell frigörelse, två saker som är oupplösligt förbundna med varandra. En vän beskrev det som att min estetik var hård och öm på samma gång.

För Eika är rytmen viktig. Det är ett svårt begrepp att översätta men ofta helt avgörande i en skrivande praktik.

– Många av texterna skrevs när jag var utbränd och saknade något. Jag ville hitta en rytm som kunde rymma den känsliga kroppen, men inte utmattningens eller depressionens rytm. Jag menar att det inte finns något motstånd i depressionen, det är en total kapitulation. För mig har det handlat om att på meningsnivå hitta en rytm som kan visa en väg ut ur den kroppsliga och psykiska utmattningen som ett kapitalistiskt samhälle skapar.

Kan novellformens begränsning vara förlösande?

– Ja. Och det kanske är där boken är mest sci-fi, att karaktärerna inte har några givna existentiella villkor, de är snarare historiskt och socialt betingade. Noveller förutsätter ofta vaga karaktärer med begränsad historisk förankring. Sedan har jag tänkt att det kanske finns en etisk konflikt där.

Hur då?

– Boken kretsar mycket kring tillblivelse och transformation, från det mänskliga till det mineraliska eller djuriska. Man kanske glömmer att det finns en kropp som ska genomgå själva förvandlingen. Det är en frågeställning som ofta glöms bort inom filosofin som behandlar detta – Deleuze, Guattari, Bataille – att det är just en kropp med sin egen historik och psykologi som ska genomgå desubjektiveringen.

Du talar mycket om det historiska jaget, ändå tycks kärnfrågan i Efter solen vara den om framtiden, hur den ska se ut och vad den ska bära med sig.

– Jag har varit väldigt upptagen med Agambens förståelse av messianismen, det som ska komma. Inte som en monolitisk framtid, utan ett brådskande politiskt nu. På ett plan tänker jag att det rör sig om en politisk rörelse, men kanske också att det i texten går att uppfinna en framtid som är radikalt annorlunda från det befintliga. Agamben citerar Paulus när han skriver: ”Tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som köper något som om de inte fick behålla det”. Det handlar om att bebo världen som om den inte var det den var, att avveckla de subjektsformer som tillhör den rådande ordningen.

Av alla möjliga transcendenser som boken rör sig med är inga direkt politiska. Är det avsiktligt?

– Det jag skildrar är ju något som föregår politiska projekt, en nollpunkt. Kanske har det att göra med att jag har svårt att föreställa mig hur en bred och effektiv rörelse ska uppstå, då tror jag mer på det lokala.

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *