Naket och ärligt i Scheikes debut

Fredrik Scheike
Dagboksanteckningar;
Du och jag
Prumus Migrantis
2020

Fredrik Scheike är en svensk skådespelare bosatt i Madrid som numera även kan kalla sig debuterande poet. Hans debut Dagboksanteckningar; Du och jag är en samling dikter skrivna mellan 2011–2020 och utgivna på det egna förlaget Prumus Migrantis.

Precis som titeln antyder utgör dikterna, som är daterade, en slags dagbok där känslorna är stora och ­reflektionerna djupdykande i kärlekslivets tillstånd och varande. Vad är det som händer när förälskelsens rosaskimrande glasögon hotas att grumlas av vardag och den sanna människan bakom?

Diktsamlingen är indelad i fem delar. Inledningsvis är det en kärlek som flammar upp och diktarjaget talar till ett avlägset du. Tilltalet är ömt och bäddas in i en nostalgisk stämning:

om jag älskar
din mjölkvita hud
ger jag upp
i dina grönblå ögon
och sjunker in,
för att släppa taget
om minnet av
din sammetslena röst,

(…)

I den andra delen  har diktarjaget och den tilltalade ingått ett slags förbund eller äktenskap. Redan nu anas att känslornas starka vindar kan blåsa upp till storm: 


vårt giftemål det tål verbala slagsmål

värdiga titlar i mästerskap
vilket äktenskap!
vi svär åt varandra
men vi svor med varandra
och kommer så att stanna

Tempot i kronologin känns snabbt och mycket eskalerande, men av datumen att döma så går det månader och ibland även år. Relationen krackelerar och här kommer också en av de enligt mig starkaste dikterna i samlingen:

vi skadar varann,
så är det.
den enes syl i vädret är
den andres syl i magen,
rörliga bilder blixtrar förbi.


de står, de går, älskar, pratar gråter och låter,
vi?
vi är stumma
i avsky.

Vad innebär det att leva i två­samhet – vilka uppoffringar krävs för att vara varandra till lags? Dikterna i Dagboksanteckningar undersöker kärnan av vad som bygger en relation. Löften bryts och hårda ord skriks. Men den tyngsta sanningen avslöjas i allt som bara finns i tystnaden. När tystnaden är det sista som existerar och samtidigt säger allt som inte längre går att sägas.

Scheikes förmåga att ­skildra känslor av hopplös förtvivlan är träffsäker och det är även här styrkan i dikterna ligger. Det är ärligt och naket. De få fotografierna som förekommer vid ett par sidor har jag vid första anblick svårt att förstå syftet med, men vi närmare eftertanke kan jag ana ett tema eller en slags kompletterande symbol för det skrivna.

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *