På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Läs resten av artikeln »