Kruxar och kommentarer – igen!

”Nu har litteraturvetenskapen upptäckt att Hildegard av Bingen är en intressant författare!” Med reservation för den exakta ordalydelsen i citatet uppfattade jag det som andemeningen i det en professor i litteraturvetenskap yttrade på ett seminarium hösten 2011. Hildegard levde på 1100-talet och var nunna. Hon skrev lärda böcker i teologi, om läkedomsörter, om mineraler och kosthållning. Vidare skrev hon sånger – både text och musik, t.o.m. en opera – långt innan begreppet var uppfunnet. Hon målade en del av sina starka visioner i lysande färger. Kort sagt stod hon på höjden av sin egen tids vetande samtidigt som hon större delen av sitt liv var abedissa och alltså hade det administrativa ansvaret för ett stort kloster. I 70-årsåldern satte hon sig till häst och red milslånga resor för att predika i de tyska städerna. Vid ett tillfälle skällde hon ut kejsaren, Fredrik Barbarossa efter noter.  Denna kvinna måste väl betraktas som ett universalgeni, men litteraturvetenskapen har länge negligerat henne eftersom hon var en Kyrkans författare. Istället har våra dagars new age-rörelse plockat ut hennes kostråd, musiken och inte minst hennes tankar kring mineraler och gjort ”kristallterapi” av det. Vad denna rörelse inte tycks veta (eller kanske inte vill veta?) är att all hennes encyklopediska kunskap och djupa reflektioner hängde samman med tron på en treenig Gud. Eftersom jag dessvärre inte behärskar latin, som var de lärdas skriftspråk på hennes tid, är jag hänvisad till en engelsk översättning vid läsningen av hennes tyngsta verk – Scivias. Det kan närmast översättas till ”Känn vägarna” och redovisar kraftfulla uppenbarelser från Gud som tämligen omständligt läggs ut och analyseras. Somt drabbar mig och annat finner jag stötande. Så tror jag det blir med många texter som är avfattade i en helt annan tid än den jag själv lever i.

Jag kom att tänka på Hildegard och litteratur­professorns yttrande när jag läste några sidor ur 1955 års nummer av Horisont som tog upp förhållandet mellan kristendom och kultur. Att just det året råkar vara mitt eget födelseår blir nästan symptomatiskt eftersom kulturklimatet i Sverige så långt tillbaka jag kan minnas i stort sett har ignorerat eller hånat litteratur buren av den kristna tron. Undantag finns givetvis. Att nyttja bibelberättelser, kristna mystiker och helgonlegender som artefakter att ta avstamp i har ofta bemötts väl­villigt av litteraturkritiken. Men så fort en författare bekänt sig tillhörig den tradition som bär dessa berättelser har bemötandet präglats av en närmast absurd misstänksamhet. Som om det varit en belastande bundenhet för författaren vilken hindrat vederbörande från att ge sig hän åt tankens fria flykt. Däremot har många av 1900-talets stora författares beroende av Freuds skrifter kommit undan utan att bli misstänkta för ett osunt beroende av ett tankesystem, för att nu bara nämna ett enda exempel. Trenderna har skiftat.
Ett av modebegreppen under senare års skrivande och litteraturforskande har varit ”intertextualitet”. Jag får ibland intrycket att det betraktas som något nytt och uppfunnet i vår egen tid. Men det är, som så mycket annat, ett nytt namn på en gammal företeelse. Både den judiska och den kristna traditionen är ett ständigt pågående intertextuellt arbete. Judendomen har samlat åtskilliga textutläggningar i det som kallas ”midrach”, Kyrkans fäder och mödrar har skrivit applikationer av de kanoniska texterna i ny tid och förändrade om­ständigheter. Det är bara inom dagens fundamentalism som bibeltexter uppfattas som slutna enheter, bokstavligt tillämpliga i alla tider. Det behövs väl ingen påminnelse om att dessa riktningar för det mesta är antiintellektuella och misstror den vetenskapliga forskning som präglar all nutida teologi värd namnet.
Det hör till saken att Kyrkans mystika tradition innehåller ett pärlband av stora diktare. Hildegard av Bingen hör dit. Likaså Julian av Norwich (trots namnet en kvinna från 13- och 1400-talets England), Teresa av Avila, Johannes av Korset och vidare ända till Dag Hammarskjöld. Det som drabbade hans eftermäle i och med den posthuma publiceringen av Vägmärken finner jag enbart genant för det svenska kulturetablissemang som inte klarade av tanken på att en så pass stor statsman skulle vara buren av en kristen tro. Men låt oss nu titta närmare på diktare i vår egen tid som bärs av denna intertextuella tradition.

Valdemar Nyman medverkade i 1955 års nummer och blev omnämnd i den inledning vars rubrik jag lånat till dessa rader. Själv lärde jag inte känna hans existens förrän Gunnel Vallqvist på 1990-talet skrev en informativ understreckare om honom i Svenska Dagbladet. Sedan dess har jag läst många av hans böcker med stor behållning. Utgångspunkten i mycket av det han skriver är Finström på Åland där han befann sig under hela sin långa tid som kyrkoherde. Samtidigt rör sig hans berättelser över stora geografiska avstånd, och det är alltid den inre, personliga resan som är viktigast. I Kyrkan var han en out­sider och som författare en modernistisk pionjär. De båda romanerna om Osmund t.ex, som skrevs på 70-talet skildrar brytningstiden mellan hedendom och kristendom i tidig medeltid och får efterhand hela Europa som spelplats. Där, precis som i de flesta av hans romaner blir allt besjälat och döda levande. Att läsa Nyman kan vara ganska krävande, men det är mödan värt. Utöver romaner skrev han både lyrik och dramatik samt hembygdshistoria. Född i Vasa kom han att bli Åland trogen i och med sitt tillträde som kyrkoherde i mitten av 30-talet. Han gick ur tiden först 1998 och var verksam in i det sista.

På 40- och 50-talet skrev Olov Hartman ett antal strålande romaner om människors livskamp ur olika perspektiv. Det var konstnären Hartman i första hand, och inte förkunnaren, som skildrade t ex en prästfrus tragedi i Helig maskerad. En pensionerad prosts vedemödor i Död med förhinder. Soldater i Frälsningsarmén – Människor i rött. Alla skildras som de bräckliga lerkärl de är. Starkast blir denna mänskliga tvetydighet i det som blev hans sista roman: Innanför. Förkunnaren Hartman blev tydligare i kyrkospelen som i Tuve Nyströms regi blev till epokgörande dramatik för kyrkorummet. Desvärre är de, trots sina kvaliteter, ospelbara idag eftersom de förutsätter en god förtrogenhet med Bibel och kristen tradition som inte existerar bland ”vanligt folk” längre. Rent stilistiskt är även Bo Giertz Stengrunden en väl­skriven roman. Dess litterära svaghet är att biskopens eget pastorala program lyser igenom väl mycket. Den ende författare med uttalad kristen trosbekännelse som slapp bli utgallrad från det litterära finrummet var Lars Ahlin. Men så var han också tillräckligt mångtydig för att slippa igenom det galler av andlig tondövhet som i mycket har fått bestämma vad som är comme il faut att hålla för god litteratur i Sverige.

Sedan 70-talet är det så vitt jag kan se litteratur där kristendomen är en artefakt som dominerar. När Per-Gunnar Evander tar fatt i Judas-gestalten med romanen Judas Iskariots knutna händer blir resultatet pinsamt anakronistiskt. Då uppfattar jag Lars Anderssons frågande hållning i bl.a. Löv till läkedom som betydligt mer fruktbärande för en öppen diskurs om livsåskådningsfrågor i allmänhet. När det gäller böcker som burits av en kristen bekännelse har dessvärre den förkunnande tonen ofta varit till förfång för den litterära kvaliteten och det finns väl egentligen ingen som på allvar har lyckats ta upp Hartmans och Ahlins fallna mantlar. Härom året kom Elisabeth Hjorts Hängivelsen – en lovande debut som förtjänstfullt hanterar de frågor som tragedin i Knutby väckte.
En riktigt stor nutida romanförfattare som bärs av kristen tillhörighet finner vi på andra sidan Nordsjön – i England – och hon heter Susan Howatch. Hon började med att skriva släktkrönikor i gotisk stil under de år hon var bosatt i USA. Så återvände hon till England och började söka efter vad som format henne. Resultatet blev två serier av romaner som skildrar  den anglikanska Kyrkans historia från 1930- till 90-talet. Först kom Starbridge-serien som består av sex romaner. Sedan S:t Bennet-trilogin. Starbridge är en fiktiv biskopsstad någonstans i England, och varje del i sviten byggs kring någon för tiden aktuell teologisk stridsfråga. Huvudkaraktärerna beskrivs som människor på gott och ont med maktkamper och intrigspel, alkohol- och sexrelaterade problem. Berättelserna är dessutom i god engelsk romantraditon burna av närmast thrillerartade intriger som gör dem svåra att lägga ifrån sig.
Alla Howatch tidiga romaner finns översatta till svenska. De tre första delarna av Starbridgeserien likaså, men sedan tog det slut. Också detta finner jag symptomatiskt för det svenska kulturklimatet. Tre uttalat religiösa romaner hängde så att säga med av bara farten eftersom de gotiska släktsagorna hade gått så bra. Jag har inte funnit någon förklaring till detta och är hän­visad till gissningar. Kan det vara så att förekomsten av exorcister och onda andar blev för magstarkt för den förment rationelle, svenska romankonsumenten? Om så är tycks det mig märkligt att romaner om vampyrer och liknande vidskepelse blir så vänligt bemötta av den svenska litteraturkritiken.

Det får vara som det vill – jag har fått lite ut­rymme att skriva om kristendom och skönlitteratur och har valt att undra över kulturklimatet i Sverige. Antik och fornnordisk mytologi försvarar sin plats som stor litteratur medan Bibeln nagelfars på längden och tvären, mer eller mindre begåvat. Den stora skillnaden är att den tro som använder Bibeln som främsta urkund fortfarande praktiseras och nytolkas i en obruten tradition sedan vår tideräknings början. I själva verket ännu längre tillbaka om vi räknar in judendomen. Antikens och det gamla Nordens mytologi har transfomerats till endast stor litteratur eftersom den religiösa praktik som en gång var kopplad till berättelserna sedan länge är utdöd. Att en del stollar, ofta på den extrema, politiska högerkanten påstår sig vilja väcka asatron till liv igen kan vi lämna därhän.  Är det just den skillnaden som är svår att smälta för de positivistiskt anstuckna litteraturskribenter som lever kvar i den marxistiskt betingade föreställningen att religiös tro kommer att försvinna med tiden? Och att allvarliga försök att hantera traditionen i romanform avfärdas som ”extrem kristendom”?

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *