2012

Artiklar i kategorin 2012

Rustik akademiker

Resonörerna är många i svensk litteratur och de har en särskild enklav i Jämtland. Alla författare är delvis resonörer men vissa mer än andra.
I tiden går en linje från den sene Almqvist till Gyllensten och P C Jersild, med flera.  I rummet sker en förtätning i Jämtland – jag får snabbt upp Gustav Hedenvind-Eriksson, Aksel Lindström, Kerstin Ekman (visserligen inflyttad), Karl-Göran Ekerwald, Bodil Malmsten, Lars Molin, Ing-Marie Eriksson. Vissa här är ganska renodlade resonörer.
Men det finns ett namn som sällan räknas upp bland jämtländska författare: Kjell Espmark. Han är ledamot, inte jämte. Hans bakgrund räknas inte, fast den spelat så stor roll i hans senare författarskap. Det har sina risker att komma i Akademien, det kan väl inte minst Kerstin Ekman intyga. Om inte annat väcker det avund. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

På jakt efter ett förlorat folkhem

Fattigdom. Fattigdom är när kronofogden först tar tv:n, men dammsugaren först efter jul ”för att vara hygglig”. Fattigdom är ingen bil, ingen cykel eller semester. Fattigdom är när barnen får lära sig säga ja till friluftsdagar bara om de inte kostar något, som promenader. Fattigdom är att aldrig ha tandkräm hemma: ”borsta med salt istället”.
I Susanna Alakoskis dagbok från 2011 Oktober i fattigsverige (Bonniers, utgiven ett år senare) backas varje analys upp av själv­upplevda exempel från en barndom långt före och bortom socialhögskolan, dit hon kom mot alla odds och av en slump. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Skribenter som älskar sina barn

Förordet till Vardagshjälte har rubriken ”Någon borde skriva om oss”. Det här är utgångspunkten, och samma tanke finns hos Jenny Kajanus: ”Jag vill berätta, för om inte jag gör det finns det en risk att ingen gör det.” Man vill lyfta
fram gruppen ensam­föräldrar (eller ensam­försörjare, ensamstående, singelmammorna- och papporna).
Antologin handlar om hur tungt det kan vara att vara ensam i föräldrarollen, om att få pengarna att räcka till, om att komma överens eller inte med sitt ex, om att orka eller att inte orka – men det som genom­syrar alla texterna, och som håller ihop dem som en röd tråd, är kärleken till barnen. Vardagshjälte är en titel som implicerar något, något som Mathias Rosenlund explicit avslutar sin text med: ”Är jag en hjälte? Ja.” Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om man inte alls, eller nätt och jämnt, har upplevt 60-talet och har en bild av det som en söt och charmerande tid, tar Robert Åsbackas nya roman Samlaren en snabbt ur den villfarelsen.
Samlaren är en skicklig och skrämmande bok om ensamhet och våld. Den trettonåriga jag-personen Tom bor i en svensk småstad i Norrland nära finska gränsen; så nära att man om man hittar ett lik i älven inte automatiskt vet i vilketdera landet det har blivit islängt. Tom måste ständigt gömma sig för de brutala men lyckligtvis ganska korkade Bröderna och deras lakejer. Den omedelbara orsaken är att Tom tillsammans med sin kompis Mats en dag slängde den ena broderns cykel i sjön så att den rostade. Mats som brukar klara sig flyttade lämpligt sin väg, och Tom ska nu ensam försöka betala 150 kronor. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Helge närmar sig det bortomspråkliga

Dikterna i den här boken består av inte fullt 700 ord sammanlagt. Den är i textmängd Helges klart minst omfattande – Helge brukar skriva långa dikter. Tom Hedlund skrev i Svenska Dagbladet att poeten i diktsamlingen motsäger sin egen poetik: ”Poetens ämne är naturligtvis inte språket utan världen”. En åsikt Helge ger uttryck för i sin prosabok I en så långsam trakt som vår (som för övrigt förtjänar klassikerstatus inom svensk ”Nature writing” – med sitt noggrant avlyssnade gestaltande av ett år i den västmanländska naturen). Istället skall ämnet i denna nya diktsamling, menar Hedlund, minst lika mycket vara språket som världen. Och så är det nog. Dessutom är det programmatiskt svårt att vara renodlat språkmaterialistisk likaväl som att vara konsekvent ”traditionell”  i sin poesi. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Längtan och extas

Lotta Lotass har gjort sig känd för en experimentell prosa som testar språkets och berättandets gränser till den grad att den ibland nästan helt upphävt allt vad narrativa strukturer heter. Hennes nya bok Konungarnas tillbedjan är dock i jämförelse ett relativt konventionellt verk trots sin fragmentariska, prosalyriska karaktär. Relativt konventionell är även berättelsen i sig tvärtemot vad man väntar sig av en författare som Lotass. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

”Applåder till husbandet, vilket fantastiskt drag!”

Sofie Lagergård omkommer i en tragisk bilolycka i Gränby. Sorgebudet når fort ut till hennes barndomsvänner – ”sjakket” – som får återse varandra över en likkista. Vissa i ”sjakket” har flytt Gränby för länge sedan och tvingas nu än en gång öppna gamla sår. Christoffer måste möta sin moders kärlek. Loke ställs inför sin far. Sofies pojkvän Benjamin försöker komma till rätta med Sofies förflutna. Simon tampas med sin otillräcklighet. Alla förföljs av en ohygglig skugga.
Kaj Korkea-aho har verkligen nosat rätt på den politiska slagrutan inför sin andra roman. Här finns familjevåld, tro, trångsynthet, utanförskap, möte mellan olika sexuella identiteter, incest och en gnutta pedofili. Kort sagt allt det där man inte talar om vid matbordet. Alla dessa ord blir spelbrickor i tolerans­tematiken som lurar bakom varje hörn i Gräset är mörkare på andra sidan. Resultatet blir speciellt intressant då berättelsen är uppbyggd som en deckare med skräckinslag. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Livet finns på de Lundbergska öarna

Det krävs inte mer än ett par av de in­ledande sidorna i Ulla-Lena Lundbergs Is innan man känner sig övertygad om att man är i goda händer, hos en författare som vet hur hon ska ta hand om sin berättelse. Romanen rullar upp en ung prästfamiljs öde i en kanske inte så fiktiv skärgårdsförsamling under senare halvan av 1940-talet. Det är efterkrigstid, och även om förhållandena än så länge är knappa strävar man hoppfullt mot ljusare tider. Denna bild förstärks dessutom av att den återspeglas i prästfamiljens egna omständigheter. Det är nu deras liv tillsammans på öarna börjar – mycket av det jordiska återstår att ta hand om, men varken Petter eller Mona Kummel räds arbetet. Skärgårdsborna i församlingen är en sort för sig, som Lundberg beskriver sedda både genom det nyanlända prästparets och genom den infödde postförarens ögon. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Om kvällarna minns jag barndomen och ser alla tider
jag vandrar.
Som ett löv i vindarna, inom mig lider världens vävnad
och jublar friheten.
Och jag är växande tusen sånger
samtidig visdom: frid.

Liksom vindarna ändrar riktning
och vi skingras i dem
talar jag om saker som är sanna och
aldrig kan hejdas.

Och vi talar som hade vi blåst fram vinden
och fåglarna till att leka i den.

Ur Det är världen jag älskar (1971)

svensk tolkning av Göran Ekström

Etiketter: : , , ,

Det som varit vackrast
distans och ensamhet har burits till världen
på diktens fat,
det som varit högst
har burits till världen på den iakttagande
närvarons fat.
Nu mal världens dystra kvarnar,
vars kuggar är mig främmande och alla sirener
tjuter som vid flyglarm.
Jag är ensam och rådlös, dagarnas skira glans
är borta.
Måtte jag ej bli kvar på skeppets däck
som Baudelaires Albatross, måtte det ej längre
finnas människor som retar Albatrossen.
Jag skulle unna mig se en ny värld.

Ur Alldeles som om en människa lyssnade (1984)

svensk tolkning av Göran Ekström

Etiketter: : , , ,

« Äldre inlägg