Kaj Korkea-Aho: Gräset är mörkare på andra sidan

”Applåder till husbandet, vilket fantastiskt drag!”

Sofie Lagergård omkommer i en tragisk bilolycka i Gränby. Sorgebudet når fort ut till hennes barndomsvänner – ”sjakket” – som får återse varandra över en likkista. Vissa i ”sjakket” har flytt Gränby för länge sedan och tvingas nu än en gång öppna gamla sår. Christoffer måste möta sin moders kärlek. Loke ställs inför sin far. Sofies pojkvän Benjamin försöker komma till rätta med Sofies förflutna. Simon tampas med sin otillräcklighet. Alla förföljs av en ohygglig skugga.
Kaj Korkea-aho har verkligen nosat rätt på den politiska slagrutan inför sin andra roman. Här finns familjevåld, tro, trångsynthet, utanförskap, möte mellan olika sexuella identiteter, incest och en gnutta pedofili. Kort sagt allt det där man inte talar om vid matbordet. Alla dessa ord blir spelbrickor i tolerans­tematiken som lurar bakom varje hörn i Gräset är mörkare på andra sidan. Resultatet blir speciellt intressant då berättelsen är uppbyggd som en deckare med skräckinslag.
Från första början ska det sägas rakt ut att den här romanen är bra. Mycket bra. Då man en gång tagit upp boken är det klyschigt nog svårt att lägga den ifrån sig. Deckar­inslagen med den mystiskt avlidna flickvännen, de ständigt lockande ledtrådarna och flera parallella händelseförlopp, garanterar att sidorna bara susar förbi. Korkea-aho äger en förvånansvärd förmåga att framställa situationer och karaktärer med lätta och lediga tangentslag. Både slagkraftiga skämt och allvarliga anklagelser formas med samma skärpa. Ortspecifika uttryck översätts. Allting tyder på att här finns en berättare som gärna vill ha läsaren med sig. Men ibland känns det som om berättelsen får stiga åt sidan då toleransen ska få säga sitt.
”Man ska tala ut om vad man tänker och känner”, för att citera ”sjakkets” Adonis, Simon Fredström. Kommunikation innebär samlevnad – en fin tanke. Tyvärr gör tanken att romanen slutar i ett snopet anti­klimax. Orsaken är en skräckinjagande skuggvarelse som kallas Raamt.
Skuggan Raamt förföljer karak­tärer, anklagas för mord och allmänt fanstyg och samman­binder berättelsen på olika nivåer. Raamt är det mörka på andra sidan. På en berättar­teknisk nivå är Raamt ett övernaturligt inslag, på en tematisk nivå är den allt det tarvliga i människans själ. Paradoxalt nog lyckas Raamt sammanföra den traditionella österbottniska livssynen med den världsvana urbana livssynen i folkloristen Christoffer Björkmark, men mer om det senare. I första hand är Raamt ett skrämmande övernaturlig inslag – ungefär som clownen Pennywise från Stephen Kings Det men i fiktiva Gränby istället för fiktiva Derry. Observera: Det man absolut inte ska göra med skrämmande saker är att avslöja hur ofarliga de är! Som ideologi är det vackert, fint och går hand i hand med toleransen. Som berättartekniskt drag är det mindre önskvärt – uppgörelsen skiner med sin frånvaro då hjältar och monster blir kombon i en etta i Jakobstad.
Bland alla karaktärer hör Christoffer Björkmark antagligen till de mer uppseendeväckande. Främst för att Christoffer är homosexuell. Inte gay, men homosexuell – något som innebär relationsproblem för Christoffer och samtidigt räddar honom som karaktär. Christoffers drabbningar med sin omgivning, både den familjepåtvingade heteronormativiteten och den relationspåtvingade homo­normativiteten är mycket avslöjande. Speciellt fint är det att Korkea-aho framställer alla parter med klarsynthet och respekt, utan att fördumma eller förlöjliga. Christoffers blick innebär också att den manliga kroppen sexualiseras, och det känns förvånansvärt ovanligt. Ibland är det smickrande, ibland hotar det att gå över gränsen då Björkmarks skrev vägrar att slappna av.
Ironin här är påtaglig. Jag klagar på Christoffers kåthet för att han tittar på andra män, men män tittar på kvinnor på samma sätt konstant, eller hur? Intressant nog är den heterosexuella libidon i Gränby rätt stum på den punkten. Männen framstår som byten för Sofie Lagergård, en ”gränslös” kvinna för att citera romanen. Ingen tackar nej till Sofie. Det intressanta här är att Sofie antagligen är den enda karaktären med mörker som inte fått en förklaring då berättelsen nått sitt slut. Sofie är berättelsen (åtminstone ur Benjamin Fogdes syn), Sofie är död, och Sofie förblir oförstådd medan resten sätter sig ner för lite allsång kring lägerelden.
”Sjakkets” andra stjärnspelare är onekligen Ludvig ”Loke” Lagergård. Loke är Sofies bror och en stammande media­personlighet. Lokes arbete med sina käkar är otroligt. Otroligt presenterat, otroligt gripande, helt enkelt otroligt. Korkea-aho fattar instinktivt när och hur stamningarna ska framträda för maximal effekt. Säkert spelar Korkea-ahos personliga upplevelser en roll här, och det i sig gör beskrivningarna ännu mer imponerande.
Det är främst mängden mörker som sist och slutligen irriterar. Förvisso finns det andra svagare element i romanen (till exempel fallet med Sidrid Ask), men på det stora hela är det mängden mörka hemligheter som hotar att ta udden ur berättelsen. Ibland känns det som om Korkea-aho inte litar på spänningen han redan skapat och löser ”problemet” med att tillsätta ännu en deciliter olagligt eller en nypa tabu. Frågan är ifall det behövs, och vad avsikten är? Knappast behöver någon avslöja att även Svenskfinland har mörker – det vet väl de flesta. I varje hushåll finns det minst en person i behov av terapi eller polisingrepp. Istället för att upplysa allmänheten om allmän misär tjänar författaren på att upplysa om specifik misär.
I det stora hela är det ändå läsupplevelsen som räknas, oberoende av all annan kritik, och Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan är en fin läsupplevelse. Så, för att citera romanen: ”istukaa mukavasti revellenne” sätt er på era rövar. Ostakaa tämä kirja köp denna bok ja nauttikaa helvetisti och njut så in i helvete!

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *