Också mörk sång är sång – ett ofullständigt porträtt av Gösta Ågren

Vissa författare har stor bredd, anses det. Det kan man utan tvekan säga också om Gösta Ågren, men framför allt tänker jag på hans höjd. Hans författarskap fyller hela av­ståndet mellan plogfårorna och landsvägsgruset i barndoms­byn Lippjärv, intill Nykarleby, och de högsta sfärer av varandet som markeras av filosofer som Wittgenstein och Heidegger. Om ena ytterpolen i det avseendet är diktsamlingen Här i orkanens blinda öga (2006), där varje dikt är en kommen­tar till de båda filosofernas utsagor, är romanen Jordlös bonde (1956) den andra. Romanen, Göstas andra bok, efter diktsamlingen Kraft och tanke året innan, är ett sårigt och mycket realistiskt format avtryck av omständigheter i den österbottniska byn som kommer författarens biografi väldigt nära. Här ligger tyngdpunkten med överväldigande eftertryck på de materiella villkoren, med en ung huvudperson, pojken och snart nog ynglingen Sven (ett av Göstas autentiska namn, för övrigt), som börjar kasta sina blickar och sända sina tankar upp mot och ut över tillvarons vidare räjonger. Ren nöd, oreserverat armod präglar tillvaron för den jordlöse backstugusittaren och hans familj, där Sven är yngste sonen, och faderns timmerhuggande är osäkert och ger klent livsuppehälle. Undra på att det föder drömmar hos den redan dröm­begåvade pojken.

När så livsvarvet långsamt vrider sig runt sin axel, och back­stugupojken blivit studerad karl och författare, förblir hem­byn, det jordiskt och lantligt handfasta, den tyngdpunkt som håller de utåt- och uppåt­famnande rörelserna på plats. Jorden, djuren, de åldrade människorna, sommar­ljuset, dofterna, blommorna, är så vackra håg­komster att de ibland – på nuets avstånd och efter ”ut­vecklingens” o­hjälp­liga här­verk – kan verka lika smärtsamma som min­net av det fjärran Karelen blev för resenärerna i Aniara.

Resan bort är ju i båda fallen lika oåterkallelig. Två exempel:

Här är varje by en
fotnot till skogens
vemodiga textmassa,
horisontens tänder
nära. Här krymper frihet
till oro, här växer tvång
till frid. Man reser bort
i ett försök att hejda det,
som måste ske. Man stannar
här, och medan åren går
förenklas livet tills
endast jord och himmel
återstår.

i Österbotten

I januari för femton år sedan
lämnade jag Lippjärv,
dödades Bläsen, såldes verkligheten.
En sentimental sommardag
ser jag, att allt är som förr.
Endast gårdsträdet är sig inte likt:
det står kvar.

1968

Starka smärtkänslor får samverka med plågsamma och samtidigt oumbärliga insikter. Estetiken är, som hos Brodsky, etik.

Här måste jag ett ögonblick dröja vid boken Emigrant­resan (1960), idag kanske inte den oftast lästa av Gösta Ågrens många böcker. Bokens unge författare far på en några veckor lång resa till Kanada, för att i dess västligaste delstat, British Columbia, besöka sina båda utvandrade bröder Edvin och Ernst. De har inte setts på många år, och skildringen av mötet mellan det gamla och det nya hemlandets världar är intressant nog. Men boken berättar också, och mycket framsynt, om något annat, en insikt som når Gösta Ågren genom de många mötena med finska emigranter. ”Man kan inte rulla tidens hjul tillbaka”, säger en av dem, och Gösta inser, att emigrantens problem är alla människors problem.
De som flyttar in till städerna är emigranter från en annan värld, landsbygden, från en annan tidsålder, den agrara. Och de som inte emigrerar råkar också ut för helt nya livsförhållanden. Städerna, fabrikerna, standarden växer. De som stannar kvar i den agrara hembyn blir i nästan lika hög grad emigranter i tiden. ”Vi reser i tiden och verkningarna av resan återspeglas i rummet – i mänskorna omkring oss, i deras åldrande kroppar, i deras födelse och död, i landskapets förändring, i sedernas, levnadssättets, ja språkets utveckling. Barndomens landskap är inte mer. Barndomens människor är inte heller mer… Vi är alla emigranter från vår barndom och ungdom, och när vi vandrar omkring i barndomens by är vi lika långt från den som emigranten på andra sidan jordklotet.”

Också författaren själv känner sig drabbad: ”Hur skall man kunna skriva om städernas bebyggare, om fabriks­arbetarna, framtidens män, när ens djupaste personliga upplevelse är upplevelsen av den gamla byn i morgongryningen? Hur skall man kunna skriva den våtglänsande asfaltens poesi, när minnet av granskogens tunga sus ständigt ackompanjerar dagens verklighet?”

Hur, ja hur?

När jag en gång i slutet av 80-talet besökte Gösta Ågren och hans sambo Anna Lisa Sahlström i Lippjärv, fick jag uppleva något som jag tror var en världspremiär. Gösta var då mitt uppe i den poetiska trilogi som är en av flera höjdpunkter i hans författarskap, och han hade hunnit publicera första delen, Jär. Nu läste han högt för oss båda närvarande en nyss skriven dikt. Den var lång och vindlande, ett kraftfält som påtagligt vidgade rummet vi satt i, höjde taket och gav luften en intensivare laddning.

Dikten beskrev en yttre och en inre resa, en seglats längs kusten löpte jämsides med de ord som ordnade sig till poesi. Orden talade om yttre press och utsatthet och om denna korta färd som i likhet med all vår livsfärd utspelar sig mellan frihetens och ofrihetens poler. (Och under detta, bortom orden och sinnenas verklighet, den större dikten, den som den formulerade texten bara kan vara en blekare översättning av.)

Gösta Ågren anses ju vara en paradoxernas mästare och man. Se här, i så fall, ännu en sådan paradox, som gäller helheten: hans poesi belyser ofta nog människans ofrihet, hennes instängdhet i det livsmönster där det mesta är på förhand bestämt. Det enda vissa är döden, och i levandet klingar ofta förgänglighetens ackord. Samtidigt rymmer dikterna ofta nog en närmast triumferande glädje, en bärande ton av den hållning som hos Tranströmer, i dikten ”Romanska bågar” beskrivs i raden: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”
Gösta har själv kommenterat den glädjen i förordet till den lilla urvalsvolymen Paus – valda dikter 1955-1980 (1979), där han skriver: ”Den glädje, som koncentrerat konstnärligt skapande skänker, tar sig uttryck i en förhöjd, intensivare livs- och verklighetsupplevelse. Att skriva dikt är för mig att förstora och förtydliga världen och livet.” Dikt, framhåller han också, är förvisso både samtal, läkedom och budskap, men också terapi, alltså något slags befrielse för den som skriver. Med andra ord: Också mörk sång är sång.
Är då detta en paradox? Eller de till synes paradoxala formuleringar som är så vanliga i Göstas dikter? Motsatser är ju sällan renodlade ytterligheter utan betingar  varandra, utgör inte bara varandras motpoler utan är, snarare, delar av samma helhet. Glädje är också sorg, eller smärta; flykten är inte sällan segern, gåtan kan vara svaret. De skenbara motsatserna visar sig för den som betraktar och begrundar saken ofta vara delar av samma om än långt ifrån enkla sammanhang.
”… intet finns inte: det är så det finns.” ”Mörkret har kommit, nätterna syns inte längre.” ”De verkliga fåglarna kan flyga och har därför inget behov av att göra det. De saknar t.o.m. vingar.”
Det finns väl ingen paradox i sådant! Bara poesins djup och livsens sanningar.

Någon gång 1977 hade jag som en av redaktörerna för tidskriften Rallarros tagit kontakt med Gösta Ågren. Vi tänkte göra ett temanummer om finländsk litteratur, och Gösta var välvillig och hjälpsam. I förbifarten fick jag också en nyttig lektion i skillnaden mellan finskt och finländskt, där definitionerna preciserades och också gav rättmätig plats åt det finlandssvenska. Samtidigt sände han sina och andras böcker, inte minst såna som getts ut på Författarnas Andelslag och Skrivor, de två då tämligen nya och utpräglat österbottniska förlagen. Särskilt imponerande var den i alla bemärkelser stora volymen Vår historia, med underrubriken En krönika om det finlandssvenska folkets öden, en analys av vårt lands historia av Gösta Ågren (1977). Texten trängdes verkligen på de 230 sidorna i A4-format, skriven på maskin med ganska liten stil, i dubbla spalter. Volymen innehöll också illustrationer, och redan på omslaget fanns ett svartvitt fotografi av författarens mormor och morfar, Greta Lisa Holmberg och Matt Rosenblad.
Vilken bok – och här infinner sig möjligen en äkta paradox. Jag tänker på min egen barndoms äldsta grannar, samma skogens småbönder och övrigt småfolk som de i Lippjärv – de såg likadana ut på bild och deras kontakter med det skrivna ordet hade i stort sett inskränkt sig till läsning av Bibeln, katekesen och i sinom tid Vimmerby­tidningen. För världens ögon var de osynliga, i västa fall obefintliga. Och här: österbottniskt småfolk, mödosamt framknackade på en gammal skrivmaskin, stiger fram ur sidornas hopträngda, smala spalter, får röst och synlighet – och talar, ställer fram sina ord.
Det finns ett sammanhang också för den här författarinsatsen, vilken för övrigt enligt Gösta själv upptog honom i fyra års tid! Det har sin grund i att Gösta Ågren 1971 avlade sin filosofie doktorsexamen på en avhandling om Dan Andersson: Kärlek som i allting bor. Författaren Olof Granholm berättar om saken i sitt bidrag till den festskrift som Gösta fick i gåva vid sin 50-årsdag. Examen firades med att Gösta och några av hans vänner gick på restaurang i Vasa. ”Vid tillfället hölls ett lyckönskningstal. I talet betonades att nu var Gösta doktor. Men ingalunda läkare i vanlig bemärkelse, utan folkdoktor. Med andra ord doktor på att föra det finlandssvenska folkets talan vid varje tillfälle.” Granholm konstaterar att Gösta i hög grad uppskattade detta ”välgångsord” och att han därefter med heder uppfyllt denna utnämning ”till båtnad för vårt finlandssvenska folk.”
Sant är ju, att i den medvetenhet som under 70-talet och framåt växte sig stark inom den finlandssvenska nationaliteten i Österbotten, har Gösta Ågren varit en av dem som drivit på, rest krav, fört debatter, handlat och levt stridbart, varit en viktig röst. Också i hans bokutgivning har detta satt spår: han redigerade de viktiga böckerna Fredsboken (1975) och Hurrarna (1974), och han var en av dem som aktivt bidrog till att österbottnisk litteratur kunde ges ut och blomstra på hemmaplan. Och en av hans mest omtyckta böcker, tryckt i två upplagor, heter Hammarbandet (1975, resp. 1998) och berättar om Österbottens allmogebåtar. Den är skriven av en sann båtälskare.

För var och en som begrundar saken, måste det te sig alldeles naturligt, att Dan Andersson är en av de två författare som haft avgörande betydelse för Gösta Ågren. (Den andre är brodern Leo, med vilken han nära och direkt delade barn- och ungdomsåren, och vars starka episka berättelser blev både ledstjärnor och inspirationskällor för den yngre brodern och författaren in spe.) Gösta har ägnat Dan Andersson mycket tid och uppmärksamhet, utöver den redan nämnda doktorsavhandlingen. Ungefär vid samma tid som den arbetades fram lyfte viskonstnären Thorstein Bergman på ett avgörande sätt fram Dan Anderssons sånger till en ny generation och med en vitalitet som gav dem nytt liv. Thorstein Bergman och Gösta Ågren kom sedan att göra program om finnmarksskalden i såväl radio som teve, och de framträdde på många scener där Thorstein sjöng och Gösta berättade.
Gösta har också ombesörjt många utgåvor med Dan Andersson-texter, välkända sådana och andra ur dunklet framletade; främst i raden står förstås de samlade skrifterna i tio band som Tidens förlag gav ut 1978, med genomgående inledningar och kommentarer av Gösta. Och som ett viktigt komplement till sin egen avhandling skrev han också en liten bok, på ca 100 sidor, Dan Anderssons väg (1970), i vilken han ville presentera en hanterlig sammanfattning av de forskningsrön han lade fram i den betydligt omfångsrikare avhandlingen.
Det är lätt att se förbindelselinjerna mellan de båda, i såväl yttre som inre avseende. Den enes bakgrund liknar den andres, deras tidigt väckta drömmar och funderingar om livets vadan och varthän likaså. Kanske kan det även ha haft någon betydelse för Göstas känsla av valfrändskap att Dan Andersson till hälften hade finskt ursprung?
I Dan Anderssons väg ger Gösta Ågren sin förklaring till att Dan Andersson under så lång tid – och trots sin korta livs- och diktarbana – förblivit en så populär och för många nödvändig diktare.
Dan Andersson blev arbetarrörelsens diktare, skriver Gösta, därför att han inte skrev om arbetarrörelsen. ”Han fyllde ett tomrum med sitt grubbel över livet och döden, sina sånger till kärleken, sina färgflammande visioner och realistiska berättelser – alltsammans utgående från de fattigas plågsamma vardagsliv”. Han var en idédiktare, säger Gösta vidare, en ständigt aktiv grubblare, som sökte en andlig syntes och fann något slags försoning mellan människans andliga behov och det vetenskapligt kritiska tänkesätt som gör det omöjligt att fylla detta behov med en gudsgestalt. ”Det är en syntes, som inte förlamar utan verkar till aktivitet.” En dubbel exponering, som synes, av två nära besläktade diktartemperament.

Allt är i rörelse. Bågen från Jordlös bonde till Här i orkanens blinda öga sträcker sig vidare, böjs mot den samling dikter, I det stora hela, som Gösta Ågren gav ut 2011. Inom ramen för en vandring genom den österbottniska sommarnatten som den då 15-årige poeten gjorde, en färd till fots genom ett landskap, en årstid och en dygnets timme som andas rymd och delvis också försonlighet, ryms synteser av Gösta Ågrens viktiga teman i sin dikt.
Huvudpersonen är ung, men vägen är evig, liksom det drama som dikterna i flagor överlämnar. Det är Människans livsvandring allt här handlar om, och när kören och dess koreg, dess ledare, i slutdelen blandar sig i med sina kommentarer och slutsatser, understryks livets karaktär av evig tragedi. Fadern – med sina av en skada deformerade händer – för tanken till ”den livslånga kropp där människan / kommer, skadas och går.”
Det mesta här är minnen: föräldrarna, syskonen, grannar vars röster sedan länge tystnat, allt infattat i det välbekanta, att lugnas av. ”Redan / när det sker, liknar det / ett minne.” Ja, ynglingen går mot sina år på jorden, och det gäller att härda ut i det ohjälpliga, att i glimtar rent av grönska med det som grönskar runt omkring. Vandringen är överskådlig ”som en medeltida målning / av livshjulet”.
Å ena sidan: livet är tomt; ”Offret skriker. Det är allt.” Å den andra: ”Man måste låta sig leva”, och framtiden ”ger både förfallet och sången rymd.” Den är ”vår enda, djupa brunn.”
Mellan dessa livslägen äger vandringen rum, och att det finns utrymme för rymd och eftertanke framgår av den dikt, ”Mellan gårdarna”, som är värd att återge i dess helhet:

 

Han går genom lugn
och skugga som om han gick
genom en väldig själ. Nu
äntligen driver livet
honom inte mot ett mål.
Han är ung som en växt
och hans fotsteg drar upp
en åder av knastrande
pulsslag mellan sovande
gårdar, vilka höjer sig
som tomma kulisser
över dramats
ljus.

 

Lovsång och mörker, ljus och sorg, evighet och ögonblick, kroppens ofrihet och andens rymd. Det är mellan sådana existentiella grundtrådar som Gösta Ågren alltid spänt sin poesi, och det fortsätter han som synes att göra. Inte till tröst och lättnad; mer till uppbyggnad och klarsyn.
Och, för all del, också med en hel del glädje: ”Livet är fantastiskt. Jag kommer aldrig att glömma det.”

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *