Omläsning som ger mersmak

Förlaget Under presenterar en mycket välkommen nyutgåva av en av nittonhundratalets allra styvaste stockholmsskildringar, Henning Bergers roman Drömlandet, ibland även kallad Hägringen.

Liksom så många andra berättelser om drömmar och hägringar handlar boken om sköra och snart nog brustna illusioner.

En enkel vaktmästarfamiljs tillvaro i 1880-talets Stockholm börjar plötsligt te sig guldkantad och löftesrik. Man erfar att en rik ”onkel” ligger svårt sjuk, och man räknar med att snart få ärva honom. Familjen hyser ingen egentlig sympati för gubben, som varit hård och elak och tjänat sin stora förmögenhet genom att låna ut kapital mot ockerräntor. Men man är livligt inställd på att bevaka sina intressen vid arvskiftet och erhålla sin beskärda del av syndapengarna.

Dessa lite tarvliga, mycket mänskliga och till sist ömkligen krossade storhetsdrömmar elektrifierar för en tid familjemedlemmarnas liv och hänger så småningom som ett ångestladdat moln över deras huvuden. Alla har blivit så snälla, aktningsfulla och inställsamma mot vaktmästare Bendel och hans anhöriga – men förväntningar är en sak och juridiska bekräftelser en annan. De stolta beräkningarna erhåller åtskilliga frågetecken i marginalen; man får inget bestämt besked i arvsfrågan förrän testamentet blivit uppläst. Och då står de förväntansfulla anförvanterna i stället med ett skimmer av den bortgångne ockrarens grymma löje över sig: han har dragit dem alla vid näsan.

Ordet tragikomedi tycks nästan för svagt för att ge en rättvis föreställning om den konstnärliga kraften i dessa både pinsamma och gripande scener, där författaren förenar den mest isande vassa satir med äkta medkänsla.

Som omgivning till den lilla familjens snöpliga drama fungerar dels den pampiga dåtida stockholmska vaktmästarkåren – avbildad nästan direkt efter verkligheten, med suverän säkerhet, besk ironi och imponerande detaljkännedom – och dels årstidsscenerierna i den oscariska huvudstaden. Bergers impressionistiskt målade stockholmsvyer Är i denna roman fullt jämförliga med Strindbergs i Röda rummet.

Enligt litteraturhistorikern Fredrik Böök (se dennes Berger-porträtt i Resa kring svenska parnassen, 1926) avslöjar en sådan jämförelse dock att den yngre diktaren rör sig på ett enklare plan, att han är ytlig och nära nog själlös. Hos Strindberg kan skildringskonsten stå i tjänst hos tendentiösa eller konstnärliga syften. ”Hos Berger är den självändamål: intrycken för intryckens egen skull.”

”Han eftersträvade fantastiska och mystiska effekter”, menar Böök, men ”impressionismen räckte inte till för några själsdramer.”

Efter en ny genomläsning av Drömlandet blev Böök emellertid häpen över att även persongestaltningen där var så levande. ”När jag nu läser om detta parti efter sjutton år, så är jag helt enkelt förvånad: jag visste inte att det var så ypperligt, och jag betvivlar att jag den gång boken kom ut gjorde den full rättvisa.”

Ja – hur förhöll det sig egentligen med den saken?

När boken var nyutkommen recenserades den av Böök i SvD den 21 november l909. Den entusiastiske anmälaren konstaterade där att många av stockholmsbildernas detaljer var ”bärare av suggestiva själstillstånd, man känner luften bölja kring sig och ser ljusets lek.”

I Bergers bästa texter var intrycken ingalunda ”självändamål”. De fungerade mycket riktigt som ”bärare av suggestiva själstillstånd”: utgjorde psykologiska speglingar av rörelser i de skildrade personernas inre.

Den unge docenten Böök hade alltså detta klart för sig 1909. Det var i stället sjutton år senare, när han som mäktig professor företog en resa kring svenska parnassen, som han inte klarade att göra ”full rättvisa” åt denne diktares stilkonst.

Böök var en lysande uttolkare av många författarskap. Men Henning Bergers livsverk hade han i sammanfattningens tid, efter diktarens bortgång, fått om bakfoten. Han såg sig då blind på en del volymers drag av brödskriveri och urskilde inte vad som var Bergers styrka – inte bara i Drömlandet, utan också i andra romanavsnitt, och i de bästa novellerna: samspelet mellan realistisk miljöteckning och subtilt antydande psykologi.

Det finns skäl att framhålla detta, eftersom flera senare litteraturhistoriker här påverkats av Bööks bild. Nyutgåvan av Drömlandet kan nog inspirera till en mer generös uppskattning av Henning Bergers författarskap – särskilt om förlaget följer upp den med ett urval av hans bästa noveller.