Längtan och extas

Lotta Lotass har gjort sig känd för en experimentell prosa som testar språkets och berättandets gränser till den grad att den ibland nästan helt upphävt allt vad narrativa strukturer heter. Hennes nya bok Konungarnas tillbedjan är dock i jämförelse ett relativt konventionellt verk trots sin fragmentariska, prosalyriska karaktär. Relativt konventionell är även berättelsen i sig tvärtemot vad man väntar sig av en författare som Lotass.
Det är historien om de tre konungarna som får höra talas om Jesus födelse och som ger sig av för att tillbe en kung som ska bli vida mäktigare än de själva. En i taget får vi följa deras uppbrott och resa. Skildringarna av de tre kungarna är medvetet repetitiva och förrädiskt lika, vilket understryker det mytiska temat. Varje konung berättar i jagform om en andligt torftig om än materiellt välbeställd tillvaro som skakas i sin grundval då en väktare kommer med beskedet att den efterlängtade stjärnan äntligen har siktats på himlavalvet. Konungarna ger sig då ut på sina mödosamma och ensamma vandringar mot stjärnan och Jesusbarnet.

Beskrivningarna av hur de går genom öknar, hur de faller och reser sig igen och hur de exalteras av stjärnans gudomliga ljus, är nästan identiska från kung till kung. Detta gör att det allmänmänskliga snarare än det kungliga understryks hos karaktärerna, och de blir till en slags arketyper för varje religiös människas pilgrimsvandring mot det gudomliga. Färgen på deras mantlar är det enda attribut som tydligt skiljer dem åt och det är också dessa som tillsammans med de andra klassiskt kungliga attributen såsom kronan och spiran fungerar som symboler för de jordiska statussymboler som tynger ner anden. När de sedan lägger av sig dessa kan man således säga att de både lägger av sig det materiella och det individuella eftersom de i och med sina ensamma vandringar reduceras (eller snarare upphöjs) till arketyper för den andligt sökande människan.
Landskapet, skådeplatsen för resans vedermödor, är effektfullt och vackert skildrat. Bilden av ökenlandskapet i kombination med en viss förlust av såväl tids- som jaguppfattning för tankarna till en surrealistisk Salvador Dalí-tavla.
Lotass lyckas väl med att skildra känslor av längtan och extas. Hennes konungar är som sagt arketyper i för hög grad för att kunna kallas psykologiserade, men i och med att de görs till bärare för människans längtan efter det gudomliga är det ändå människans subjektivitet och känsloliv som står i fokus. Att på detta sätt lyfta fram olika subjektiviteter ur Bibelns episka berättelser har kommit att bli något av ett återkommande grepp i modern litteratur.

Lotass berättelse är dock, som sagt, i mångt och mycket betydligt mer kon­ventionell än vad man skulle kunna vänta sig av en författare som hon. Förutom den in­timitet varmed konungarna (trots sina arketypiska, allmänmänskliga egen­skaper) skildras tillför berättelsen egentligen inte mycket till myten. Inte heller bjuder språket, som annars brukar det område där Lotass utmanar mest, på några större överraskningar. Det är stämningsfullt och ödesmättat och förmår ibland, som i beskrivningen av ökenvandringarna, att frammana slående och poetiska bilder, men det bestående intrycket är ändå att det är en ganska ordinär prosa med lyriska inslag som Lotass bjuder på i denna bok.
Konungarnas Tillbedjan är med andra ord inte någon särskilt nyskapande ro­man vare sig till form eller till inne­håll. Det är synd. En biblisk berättelse som denna hade annars i händerna på en författare som Lotta Lotass kunnat växa sig till något betydligt mer spännande och nydanande.