Livet finns på de Lundbergska öarna

Det krävs inte mer än ett par av de in­ledande sidorna i Ulla-Lena Lundbergs Is innan man känner sig övertygad om att man är i goda händer, hos en författare som vet hur hon ska ta hand om sin berättelse. Romanen rullar upp en ung prästfamiljs öde i en kanske inte så fiktiv skärgårdsförsamling under senare halvan av 1940-talet. Det är efterkrigstid, och även om förhållandena än så länge är knappa strävar man hoppfullt mot ljusare tider. Denna bild förstärks dessutom av att den återspeglas i prästfamiljens egna omständigheter. Det är nu deras liv tillsammans på öarna börjar – mycket av det jordiska återstår att ta hand om, men varken Petter eller Mona Kummel räds arbetet. Skärgårdsborna i församlingen är en sort för sig, som Lundberg beskriver sedda både genom det nyanlända prästparets och genom den infödde postförarens ögon.

Prästfamiljen och dess öden går man upp i så totalt att man rörs till både glädje, vrede och tårar. Ändå spelar berättelsen aldrig på känslor bara för effektens skull, och även om Lundbergs karaktärer är lätta att engagera sig i och bekymra sig för sker det aldrig på bekostnad av språkkänslan och berättandet. Det enda som vid ett par tillfällen stör det flytande språket är ett par anakronistiska ordval som slunkit förbi bearbetningen.

Lundbergs skärgårdsförsamling är så exakt utmejslad att läsningen mera blir något av en vistelse på ort och ställe. Som få författare har hon här visat prov på förmågan att skriva fram karaktärer av så mycket kött och blod att det är svårt att minnas att verklig­heten utanför boksidorna inte erbjuder några öar och att Petter och Mona Kummel aldrig bebodde dem.  Så absolut närvarande och sanno­lika i berättelsen är dess personer och dess scenario att de flyttar över i verkligheten och lever med sin läsare länge efteråt.

Is är en storslagen berättelse om livet på en grupp öar någonstans i den åländska skärgården – men samtidigt är den en av de sällsynta romanerna som berättar något om människans villkor i tillvaron var hon än råkar vara bosatt, i vilken tid hon än lever. Det må vara prästfamiljen som står i centrum, men kring dem myllrar också ett persongalleri av andra öbor med andra målsättningar och utgångspunkter.

Här finns en godhjärtad mänsklig präst som är lätt att tycka om, likaså en i överkant driftig prästhustru som inte lika lätt drar sympatierna till sig. Ändå får man som läsare känslan av att man ser mer av henne än vad öborna någonsin ges möjlighet till, precis som många av de andra karaktärerna ibland låter oss få en skymt av tankar och minnen som är fördolda för de övriga i samhället i ytterskärgården.

Genom hela berättelsen går också en ond aning, ett försiktigt antytt tema i bakgrunden om att prästparets framtidstro och iver inte kommer att få existera ohotade. När katastrofen väl är ett faktum kan man inte låta bli att vända sig om i viss beundran inför de diskret invävda förebuden. Livet, såväl på bokens öar som i vår egen verklighet, är för storslaget för att vara för evigt.