Det finns ett tillstånd där tankens vidare­associationer spränger syntaxen och går i vildhet: det maniska. Jag tänker på det ibland inför Göran Sonnevis Bok utan namn (Bonniers). Meningar bryts upp i vågor av småningom urskiljbara teman, fragment av teman.

Sonnevis särpräglade språk verkar ha nått en intuitiv nivå där alla orden finns och även är överladdade av symbolfunktion, men de logiska sammanhangen bryts upp. Noam Chomsky nämns någon gång, teorin om de nedärvda delarna av grammatiken (”syntaktiska strukturer”) kommer för mig.

Språket reparerar snabbt sina egna fel, när det ständigt på nytt

informeras     Eller långsammare, där det vilar i sin inre oberördhet

Till sist blir det irreparabelt, men då finns vi inte mera

Kanske ska vi finnas, som delaspekter, av andra varelser

Språk som genetisk kod, alltså.

Hans typiska figur är ju att låta språk­vågen röra sig från konkret iakttagelse, oftast av natur, till extrem abstraktion som  drar in kosmos och den oändliga tiden i vardagsrummet och det lilla livet. Så var det ju också med dikten mot kriget i Vietnam.

De åttahundra sidorna i Bok utan namn innehåller mycket vi känner igen: naturiakttagelserna från Koster och Öland som exploderar i yttersta abstraktion, samtal med vetenskaperna för att finna samband och mening, både i djupaste allvar och lekfullhet, politikens ständiga närvaro i texten med vånda inför makten, krigen, terrorn, ”utplåningsskreden”, de ständiga paradoxerna och aporierna, förbryllande självmotsägelser.

Men det som ger texten en djupare klang än någonsin är det personliga dödsmedvetandet. Sonnevi besvärjer åter åter och åter individens död genom att sjunga in den i den oändliga tiden och det oändliga kosmos – som atomer finns vi alltid kvar och han försöker stegra denna tanke från tröst till yttersta realitet. Han lånar inte sällan bilder från religiös mystik men mest är han i färd med att skapa en personligt giltig naturvetenskaplig återfödelsemystik. Detta är storslaget och gripande. Den auktoritet som mest åberopas i sisyfosbrottningen är logikern och matematikern Kurt Gödel, som med sin ofullständighetssats också passar väl till den ökande dogmkritiken efter den faktiskt praktiserade socialismen, denna besvikelse han återkommer till.

Varje varelses väg adderas   Bildar en födelseintegral   Till någonting annat

Någonstans mitt i de åttahundra sidornas väldiga sång står denna rad. Förenar också det starkt känslomässiga med det vetenskapligt intellektuella.

Så rent sonneviskt.