När jag som ung student kom till i Uppsala på 1960-talet var Sandro Key Åberg en tongivande poet. Jag läste hans dikter och såg hans nyskapande teaterföreställningar O. Scenprator (1964) och Härliga tid som randas (1968). Vid dessa föreställningar kunde man ta del av ett helt nytt scenspråk, en långt driven och mycket medveten lek med språkets klichéer. Utgångspunkten var ”vanliga” människors sätt att tala. Key Åberg kände mycket för den ”vanliga” människan, och i sina dikter ställde han ofta den lilla människans språk mot kanslispråket, maktens språk.

När jag längre fram på 1960-talet gjorde min praktiktermin som lärare på Fjellstedtska skolan i Uppsala lät jag eleverna läsa Key Åbergs prator. Det gick kanske inte hem så bra bland de blivande prästämnena, något som mer får tillskrivas deras lärares undervisningsförmåga än Key Åbergs texter. Det hela hade säkert fallit betydligt bättre ut, om Key Åbeg själv varit på plats och talat till eleverna. Han var en lysande pedagog, engagerad i folkbildningen, en flitig medverkare i skrivarkurser och poesiaftnar och en uppskattad föreläsare på konferenser och möten.

Jag kom tillbaka till Key Åberg när jag skrev boken Inga gåbortsföremål. Lekfull litteratur och vidgad kulturdebatt i 1960- och 70-talens Sverige. Under dessa båda turbulenta decennier var han en röst som hördes. Numera är han förvånansvärt bortglömd. Men hans dikter borde ha mycket att säga dagens krisdrabbade värld, tycker jag. När Key Åberg i sina dikter träffsäkert och bitande ironiskt analyserar tillståndet i det svenska folkhemmet och hudflänger samhällets makthavare går det lätt att tänka på nutidens samhälle. Han såg de ökade klyftorna och det blinda vinstbegäret. Så här kunde han skriva: ”Du fosterjord under senhöstens glasklara himmel, som kostar långt mer än du smakar, och ger lyckliga markägare underbara förtjänster utan att de behöver röra ett finger.”

Key Åberg hade blick för människans utsatthet och hennes kamp mot livets hårda villkor. Han värnade om det lilla livet och om de marginaliserade. Han kunde ge pregnanta beskrivningar av hur välfärden på 1960-talet gav bättre levnadsförhållanden för de lägre klasserna. Man hade råd med en liten Saab, ”som så duktigt bryggde självkänsla och status i sin tvåtaktsmotor”.

I linje med nyenkelheten och konkretismen såg Key Åberg det estetiskt verkningsfulla i de mest okonstnärliga ting och företeelser. Han gjorde dikt av avfallets sophög och förruttnelsens processer. Han genomskådade samhällets materialism och konsumism. Den ”härliga” värld han ironiskt besjunger håller sig svävande på ”produktionens uppvind”, men den är ansatt av ”de mörka och svallande vågorna och de hotfulla molnen som morrar och blixtrar i fjärran.” Nog är ett liknande hot kännbart också i dag.