Jag läste Sandro Key-Åbergs roman De goda människorna av en slump, för snart tio år sedan. Jag hittade den i ett bibliotek, som inte var mitt, så ja, jag stal den, men jag tyckte väl att det var en passande handling för en bok med en så självgod titel.

Nu visade det sig att romanen var något helt annat än jag hade förväntat mig. Titeln skulle läsas bokstavligt och syftade på det faktum att människokött faktiskt är gott. Romanen berättade den vedervärdiga historien om en familj som flyttar in i en annan familj och kräver att bli serverad kött minst en gång per dag. Medan gästerna äter sina värdar ur huset kastar de lystna blickar på den lilla Kerstin, den föräldralösa kusinen, och textens formliga köttslighet blir plötsligt mycket svår att tugga i sig: ”Du kan se på Maud att hon är alldeles bedårad av det lilla livstycket, ögonen lyser, stora och vidöppna, du kan höra att hon utstöter små läten, ömsom kurrande, ömsom smackande. Esters ansikte är ljust och strålande av innerlig fröjd och hon putar med läpparna mot den lilla. Hans glittrar över hela ansiktet av förtjusning och hans mun är öppen och ger ifrån sig allehanda gutturala läten. Han böjer sig kelet ner mot Lilla Kusinen, för sitt stora, röda och våta ansikte intill hennes.”

Här hamnade jag pladask i en genre som alltid både lockat och skrämt mig och som aldrig varit särskilt poppis vad jag vet i svensk litteratur. Inom filmens värld har den kallats för gut’n’gore. När Bret Easton Ellis kom på 1990-talet med sin banbrytande roman American Psycho kallades den för ”skräckelroman”.

Med  De goda människorna  bidrog Sandro Key-Åberg till den här genren redan 1976 – men det är naturligtvis inte genretillhörigheten som gör den här romanen så intressant. Det är det faktum att den iakttar och iscensätter vårt dekadenta njutningssamhälle redan då, 1976, och visar hur den gode författaren, likt Johannes Döparen som skriker sig hes ute i öknen, är en människa med ett budskap och ett hjärta som bultar för det som är sant, gott och rätt.