Sockel för ett författarskap

Bakom varje publicerat författarskap finns opublicerat material – tidiga försök, utkast, tester i oväntade riktningar. I vissa fall kan sådant omsider publiceras – relaterat till det mogna författarskapet kan också ofullgångna texter få ett visst intresse.

Louise Agnesdotter, född 1972, har gjort sig bekant, inte som författare, utan som journalisten, redaktören, sociologen med mera som flyttade från Sverige till Finland och blev rörmokare. När hon nu ger ut texter skrivna huvudsakligen under 1990-talet när hon själv var mellan tjugo och trettio, får vi därmed sockeln till ett författarskap, som ännu inte existerar. 

Eller kanske man ska se det så, att författarskapet utgörs av hennes egen livsberättelse, som bland annat har nått radiolyssnarna i Sverige i ett program i serien Sommar och ett i serien Tendens? Horisonts läsare har dessutom kunnat ta del av ett par säkra noveller med olika infallsvinkel på ett och samma skeende i Horisont 2012:3. Man kan ana att kreativiteten inte har på något sätt avstannat sedan 2000, då den yngsta texten i Den andra kön är daterad.

Bokens titel är hämtad från en dikt skriven 1993 som inleds med raderna ”Den ständigt fela kön / är den som jag står i”. Temat varieras sedan på olika sätt och från olika håll i bokens texter, allt ordentligt sorterat efter sin art fram till sista avdelningen, som har rubriken ”Ren ångest”.

Som helhet är boken mycket ojämn i sin blandning av lättviktiga ordlekar och mer eller mindre anekdotiskt och absurdistiskt anstrukna dikter, prosastycken och minidramer. Sammanfattningsvis kan man väl säga att man här möter en ung, skrivbegåvad människas stilövningar, där man anar att skrivmaskinens färgband har fått sin kulör av hjärteblod, men där det mesta stannar vid ansatser. Det handlar inte bara om att befinna sig i fel kö, utan kanske rent av i fel tillvaro och i fel person.

Man blir kanske inte mindre vilsen med åren, men man vänjer sig; den här boken är skriven av en ung människa som inte har vant sig och som kanske rent av vägrar att vänja sig. I ”Om metatexter” skriver hon ironiskt, men med mörk frenesi, om universitetsstudier som ett slags avskärmning mot livet: ”Dessa studier frikopplas nämligen från alla kopplingar som kan kopplas till en själv, med den följden att man kan studera  där hur länge som helst utan att på något sätt beröras.”

Hennes egen utveckling är förstås ett slags protest mot det slags studier. Dock hann hon, innan hon vände universitetet ryggen för rörmokeriet, överlista det i hennes tycke livsavskärmade systemet genom att skriva en både läsvärd och personligt engagerad C-uppsats i sociologi 2005 med titeln ”’Hon är inte bisexuell egentligen’: om bisexuella kvinnors förhållningssätt till synen på bisexuella som äkta och oäkta i den lesbiska världen”. Den är lätt att googla fram på nätet på hennes namn.

I sitt förord betonar Agnesdotter att den vilsenhet av olika slag som präglar flertalet av texterna var hennes egen och hon förmodar att den humor som finns i flertalet av dem beror på att hon hade sina ”glada stunder”. Nu är humor inte nödvändigtvis förknippad med glädje; tvärtom är humorn här ganska mörk. I en av bokens bästa texter, novellen ”Mannen som inte hette Gunnar”, vill huvudpersonen ”gärna säga något om ett mörker, men orden svek honom och han sa ’skål’”. Det händer nog alltsomoftast att författaren själv säger ett och menar ett annat – ibland för att orden sviker, ibland för att hon hittar just de ord som bäst frammanar mörkret utan att tala om det.

Louise Agnesdotter

Den andra kön. 

Retrospektiv

Turban förlag 2012