Sandro Key-Åberg blev för mig en god förebild som skrivpedagog. På mina skrivarkurser var han en flitig gäst, eftersom han ägde en unik förmåga att se det utvecklingsbara i amatörskrivarnas texter. Han såg också eleverna som sina medmänniskor och kunde gjuta mod i en osäker medelålders kvinnlig skrivare genom att kalla henne ”O, du mitt vackra barn!”

Jag träffade Sandro Key-Åberg i kurssammanhang på 80-talet och läste hans då aktuella böcker. Ofta när han mötte en ny publik berättade han om sin problematiska barndom, då han ständigt bytte fosterhem och kände sig övergiven av sin lilla runda mor. Vem som var hans far visste han inte som barn. Tidigt i sin utsatthet som ”oäkting” lärde han sig att använda språket som försvarsmedel. ”Språket blev min överlevnadsflotte”, säger han i en intervju.

Hans barnsliga poetiska glädje över att vrida och vända på ord gjorde det ibland svårt att föra ett vettigt samtal med honom. Han kunde ta tag i en vardaglig fras och snabbt dribbla bort samtalspartnern genom att ge orden en annan mening än den konventionella.

Efter Sandros död 1991 kom jag att intressera mig för hans av mig olästa 50-talsböcker. Jag skrev min doktorsavhandling om hans tidiga författarskap och lärde känna en annan Sandro. Jag utgick från att hans svåra barndomsupplevelser måste ha påverkat hans diktning.

Hans dikter var också från början präglade av ångest och dödsfascination, debutboken heter Skrämdas lekar. 50-talsböckerna är mörka och bitvis svårtolkade, även om man också hittar klart livsbejakande texter. På 60-talet öppnar sig hans språk, han uppfinner sina prator, förrädiskt ironiska, roliga texter, som nådde en stor publik på teatrar både i Sverige och utomlands. De skrevs med avsikten att språket skulle låta som ”prat” i opposition mot det högtidliga och svårbegripliga språk som han ansåg dominerade på teaterscenerna.

Pratorna utgör en sorts språngbräda in i hans senare diktning. Svensk lyrik är vanligtvis mycket allvarlig. Sandro har lärt mig att det är tillåtet för poeter att skämta. Böcker som Bildade människor, Uppslagsbok för rådvilla och Gamlandets lov har stora humoristiska kvaliteter.

En gång skulle Sandro och jag undervisa studenter i Umeå. Sandros problem var inte vad vi skulle göra på lektionerna utan var vi skulle träffas i denna stora stad. Sandro gick lätt vilse i geografin. Jag föreslog lite vårdslöst att vi skulle ses ”utanför Universum” (central byggnad på universitetsområdet). För en gångs skull blev Sandro tyst, sedan sa han: – Kan du inte ange mer exakt? Nu sitter förmodligen Sandro någonstans utanför universum och funderar på hur evigheten skulle kunna göras lite roligare.