De nationella strömningarna växer sig starka i många delar av Europa. Men ingenstans har de satt sin prägel  på det exekutiva maktutövandet så som i Ungern, som sedan 2010 styrs av det nationalkonservativa Fidesz, med det nyfascistiska Jobbik som näst största parti. De nationella strömningarna  gäller inte minst på kulturens område. Ett exempel är Budapests Nya teater. 

Hösten 2011 var det dags för teaterchefen István Mártas på Nya teatern (Uj Szinház på ungerska) att söka förlängt förtroende för ytterligare en fyraårsperiod. Eftersom István Mártas 13 år som teaterchef på denna stadsteater i Budapest kännetecknats av hög konstnärlig kvalitet och god ekonomisk ordning trodde de flesta på ett förnyat mandat. Så blev det dock inte, utan en antisemitisk skådespelare vid namn György Dörner valdes istället till chef. Detta hade knappast blivit den världsnyhet det blev om inte omständigheterna bakom utnämnandet varit extra­ordinära.

I sin ansökan till tjänsten skrev Dörner att teaterns repertoar skulle medverka till att ungrarna skulle återerövra sin kultur och sitt land. Han skrev också i sin ansökan att ungrarna led under ”det socialliberala oket” och av en ”degenererad, sjukligt liberal hegemoni”, samt framhöll den antisemitiske författaren och politikern István Csurka (1934-2012) som sin mentor.

Den kommitté som granskade de två ansökningarna som kommit in – Dörners och Mártas – förordade dock att Márta skulle få förlängt förtroende med sex röster mot två (de två rösterna mot från de politiskt tillsatta ledamöterna). Normalt hade detta räckt för förlängt förtroende för Márta. Nu sker det ovanliga att Budapest borgmästare blandar sig i utnämnandet och genom sin vetorätt säger nej till Márta och istället ja till Dörner.

På våren 2012 samtalar jag  med Andras Kovacs – professor specialiserad på frågor om antisemitism, på historiska institutionen vid Central European University i Budapest.  Jag passar på att fråga om hans tankar kring utnämnandet av antisemiten Györgö Dörner. Kovacs ger mig sin förklaring till händelsen. Han menar att utnämnandet på intet sätt berodde på att borgmästaren också skulle vara antisemit, utan att det istället rörde sig om en utbytesaffär mellan borgmästaren István Tarlós parti Fidesz och politikern Csurka, företrädare för det antisemitiska partiet MIEP (Ungerska partiet för liv och rättvisa). Ett parti som inför valet 2006 ingått en misslyckad val­koalition med det andra högerextrema partiet Jobbik – och efter valet som inte ledde till några parlamentsplatser för något av partierrna upplöstes deras samarbete.

Inför valet 2010 valde Fidesz, enligt Kovacs, att stödja Csurka och hans parti MIEP. Detta för att att försvaga det allt populärare Jobbik, genom att få antisemiter att rösta på MIEP istället för på Jobbik som satsade allt på det antiromska kortet. Denna strategi var särskilt intressant eftersom det framkommit att Jobbiks partiledare skulle kunna ha judiskt påbrå. Csurkas kampanj misslyckades, inte minst för att det samtidigt kom fram uppgifter som pekade på att Csurka under kommunisttiden varit sovjetisk agent. I valet 2010 fick Csurkas antisemtiska parti MIEP  således bara 1 286 röster medan antiromska Jobbik fick 885 436 röster, 17 procent av de totala rösterna. Hur som helst – som plåster på såren – för Csurkas insats för att ta röster från Jobbik gavs han enligt denna historie­skrivning en teater i utbyte. Till saken hör att Csurkas pjäser varit bannlysta från de ungerska scenerna och enligt uppgift inte spelats på många år. Kovacs menar alltså att det var politisk kalkylering bakom utnämningen av en Csurkaanhängare till teaterchef på en av Budapests största teatrar. Ironiskt nog dog Csurka den 4/2, 2012, vid samma tidpunkt som Nya teatern kom i hans anhängares regi.

Kovacs menar förstås att detta med all rätt blev en skandal men han förutspådde också  teaterns snara fall:

– De kommer inte att kunna sälja några biljetter. Alla kända skådespelare har slutat och ersatts av okända och oprövade skådespelare. Efter ett år kommer teatern att utvärderas och då kommer inte besöksantalet att räcka för förnyat förtroende.

Men ännu knappt ett år senare, i februari 2013, spelas en komedi av Csurka på teatern och än är det inte säkert att ledningen byts ut på nytt.

Inför höstsäsongen 2012 annonserade Nya teatern att man skulle spela den sista pjäs Csurka skrev nämligen den tidigare ospelade antisemitiska pjäsen Den sjätte kistan. I pjäsen beskrivs det för Ungern ofördelaktiga Trianonavtalet (avtal 1920 där Ungern förlorade 72 procent av sitt territorium), som ett resultat av en sammansvärjning av amerikanska judar. Den stora konflikten i pjäsen är den mellan Ungern och judarna – som enligt pjäsen också låg bakom ryska revolutionen och det kommunistiska styret över Ungern.

Här valde dock Budapests borgmästare att stoppa pjäsen. I stället valde teatern att spela en annan pjäs av Csurka. Det speglar ganska väl regerande Fidesz inställning till antisemitismen – man samarbetar gärna med dess företrädare – men ger dem inte hela handen.

Även den statliga nationalteatern i Budapest står inför ett ledarbyte, eftersom den omstridde Róbert Adolfis period är över och han från sommaren 2013 inte får förlängt förtroende. Adolfi har kallats för ”icke-ungersk” och Jobbik har krävt hans avgång, bl.a. i demonstrationer utanför teatern.  Å andra sidan är han internationellt välrenommerad och omtyckt av många mer liberala Budapest­bor. Istället för Adolfi kommer teatermannen Attila Vidnyánszky att ta över, som anser att teatern skall spegla nationella värden – och kallar nationalteatern för ”en helig plats” för nationen Ungern.

Författaren Peter Esterhazy rekommenderade i en intervju för den statliga ungerska radion Budapestborna  att passa på att besöka National­teatern under Aldolfis ledning. Detta uttalande klippte man dock bort i den färdiga intervjun, trots Esterhazys uttryckliga begäran att rekommendationen skulle tas med. (Intervjun gällde kulturella evenemangs­tips/rekommendationer). Detta bort­klippande tas av många som intäkt för att ungersk radio och teve ägnar sig åt censur av regimen miss­hagliga åsikter.

En sak är ändå klar. Polariseringen i Ungern ökar, mellan de liberalt sinnade och de nationalkonservativt lagda. Man läser olika tidningar, man går till olika museer, man umgås med likasinnade. När jag samtalar med Andras Kovacs exemplifierar han med de två museer i Budapest som behandlar Förintelsen. Det ena heter Holocaust Memorial Center och det andra Terror House.

Terror House fokuserar på terrorn under nazismen och kommunismen – och ser denna som externt organiserad och genomförd. Detta är ett museum man går på om man är nationalkonservativt sinnad. Holocaust memorial center fokuserar på offren för Förintelsen, en förintelse som enligt museet orsakats av såväl externa som interna faktorer. Hit går de mer liberalt sinnade Budapestborna. Motsättningen mellan de liberala och de nationalkonservativa handlar ofta just om ungrarnas roll i historien – och i nuet. De nationalkonservativa ser  ofta hotet mot Ungern som ”externt” kommande, det kan handla om alltifrån EU till romer, medan de liberala i större utsträckning fokuserar på  interna strukturella problem.

”Det finns två olika sidor i den ungerska politiken och det förkommer ingen kommunikation mellan dem”, säger Andras Kovacs när jag intervjuar honom. Detta faktum kan bidra till den politisering och polarisering av kulturen som just nu, i Ungern, är utan motstycke i Europa.  I dag har de nationalistiskt sinnade klar majoritet i parlamentet och kan genomdriva stora förändringar. Något de också gör – inte minst på kulturens område. Censur av oliktänkande, antisemitism och förföljelse av romer är företeelser som förekommer eller som det finns starka tendenser till. Det finns all anledning att fortsätta skärskåda utvecklingen i Ungern, och inte minst då landets kulturpolitik.