Takhöjden i kök och vardagsrum är
3,23 meter, i hall och våt ut–
rymmen 2 och 80. När ett föremål
sugs in i ett svart håls gravitationsfält
saktas tiden i det ned till 0. I mor–
se vaknade jag av regnet och upptäck–
te att jag hade tandvärk […]
Lars Hermansson inleder sin diktbok 10 avstånd med mätningar av olika slag. Lite som ett fixerat barn som för första gången fått tag på en mätsticka och fullkomligt har snöat in på att mäta allt omkring sig. Allt. Från anus till olika positioner på den egna kroppen, till exempel. Men Hermansson hejdar sig. Låter bli. Han kommer på sig själv med ”Är det taskigt att skriva om din fitta, lämnar jag ut dig” i delen som handlar om jagets ex och heter just ”Jag tänker på din fitta”. Ändå finns det en vuxen man därinne någonstans, men en vuxens tanke och en vuxens teman. Det infantila tillåts inte riktigt, på gott och ont.
Lars Hermansson har hittills givit ut fyra diktböcker men han har framför allt haft framgångar med sin prosa. Både Gå till gå (2000) om en fotvandring i Umbrien i Italien och Sitta still (2005), om ett besök hos en guru vid Bangalore i Indien är stilistiskt fixerade och innehållsligt fascinerande tankeböcker. Här har Hermansson inte behövt någon fast poetisk form, prosan kan stiliseras med andra medel. I 10 avstånd har en tydligare språkform behövts, jag tror att Hermansson har varit tvungen att ha ett mått att rätta sig efter, därav iden om att skriva på ”orimmade terziner”. Dock faller även dessa sönder då inte heller någon versfot går att utläsa. Däremot har prosadikten delats upp i (för det mesta) 33 stavelser i varje rad och tre rader per strof. Vi är långt ifrån Dante. 10 avstånd består i praktiken av uppstyckad knäckprosa, fast det låter inte lika litterärt som orimmade terziner.
Mellan ytterligheterna vandrar således Hermansson, han skriver om infantila ting men uttrycker sig sofistikerat, han sätter en sofistikerad etikett på språkformen men uttrycker sig prosaiskt. Spegelbildens skevhet är just vad som tillför dikterna djup och must. Jag ser mätningarna som ett desperat försök att finna fasthet, ett tydligt mått mellan a och b. Ofta inleds dikterna med mätningar för att gå över i reflektioner och minnen, och det är då något händer: det fullkomligt omätbara, tanken och reflektionen, förs in i texten. Då uppstår en kontrast. Det som är viktigt är det icke mätbara, det som finns inom, det som bara flyter omkring. Moderns darrande händer kan mätas, möjligen doften av piss som ibland står runt henne, men inte frågan ”Finns det något annat sätt att vara människa på?” när jaget lämnar sin moder.
10 avstånd är en fascinerande och rakt igenom lättläst bok. Kontrastverkan fungerar, ibland kan det infantila kännas konstruerat, som att poeten vet att han måste vara intim men inte egentligen vill det. Genomgående är dikterna medkännande, humoristiska och insiktsfulla. När jag inledningsvis menade att Hermansson nått sina största framgångar i prosan måste numera ett undantag medges: 10 avstånd.
Lämna ett svar