Jag älskar dig med mina höstliga dimmor

Claes Andersson
Hjärtats rum: Valda dikter 1962-2012
Atlantis / Schildts & Söderströms, 2012.

Jag är en sådan som önskar att alla böcker skulle komma med en blyertspenna. Mina diktböcker är fyllda av understrykningar och mariginalkommentarer, sidornas hörn invikta vid de intressanta passagerna. Men när jag läser Tua Forsströms urval av Claes Anderssons dikter i Hjärtats rum… blir det lite löjligt. Var och varannan sida viks in och sidorna är fullklottrade på samma sätt som vissa präststuderande kan ställa till sina biblar.

Boken är sammanställd inför 50-årsjubileet 2012. Anderssons debut Ventil kom 1962 och 50 år senare den diktbok som avslutar samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Litteratur­historiskt var Claes Andersson en föregångare, vilket har gjort att han genom tiden har fått ta en hel del kritik för sitt sätt att dikta. Recensenter hade i början svårt med ironin och den vetenskapliga ordfloran, två aspekter som idag ses som legio. Just det som först kritiserades gör att diktningen ännu håller för läsning. ”Hamlet -66” inleds med den i grunden existentiella fråga som Hamlet ställer – vad händer när vi dör? – men besvaras utifrån ateistens och vetenskapsmannens perspektiv: ”All död beror i sista hand på syrebrist / Det rör sej om en sorts inre kvävning / Låt oss få den trivialiteten undanstökad”. Därefter följs kroppens förmultningsprocess till slutet: Read the rest of this entry »