Envist, målmedvetet, utan att ge sig. Ivan Lendl har samlat på Muchas konst med samma taktik som han spelade tennis. Men var finns den 119:e planschen? Den som ingen nånsin sett?

Hemma i det enorma lyxhuset i Connecticut hänger de i rum efter rum, på vägg efter vägg. Mer än 150 verk. Ivan Lendl kan se dem alla, varje dag. Också de som sträcker sig två-tre meter på höjden och dubbelt så mycket på bredden.

– Han har till och med gjort om sitt hus för planschernas skull. Några av dem var för stora, så han lät bygga egna väggar till dem, säger Richard Fuxa, VD för den stiftelse som producerar utställningen.

Under mer än 20 år har Lendl samlat på Art Nouveau– fadern Alfons Muchas verk. Förutom planscher också kalendrar, postkort, matförpackningar och reklamskyltar.

– Han är en perfektionist. Lendls sätt att samla på Mucha påminner om hur han tog sig till toppen inom tennis. Det fanns större talanger än Lendl, men tack vare sitt tålamod nådde han ära och berömmelse, säger Fuxa.

Nu äger Lendl 116 av 119 existerande planscher.

Allt fick sin början 1982. Ivan Lendl hörde då till stjärnskotten på tennishimlen. Hans tränare, Jan Kukal, var också en passionerad konstsamlare, och han presenterade Lendl för författaren Jiří Mucha, son till Alfons Mucha.

– Lendl och Jiří Mucha umgicks sedan rätt mycket, pratade om konst och sånt. Och så började Lendl samla, speciellt på planscherna.

Ända från början var hans avsikt att skaffa sig alli­hop. Men efter ett tag gav han över projektet till en expert, Jack Rennert.

– Rennert är världens främsta på planscher. Lendl kom till honom och sa: ”Kan du skaffa alla Mucha- posters i världen åt mej?” Och Rennert tog sig an projektet, Under årens lopp köpte han in de som fattades på Ivans lista, en efter en.

Vissa av dem har man kommit över på de mest kuriösa sätt, långt från de konventionella konstauktionerna. Rennert har fått olika tips om var planscherna funnits.

– En hittades i Mellanöstern, man körde längs dammiga vägar ut i öknen för att köpa den från nån där ute.

– Andra gånger har folk ringt Rennert av en slump och bett honom ta en titt innan de gör sig av med nåt skräp dom hittat när de städat ur ett gammalt hus. Skräpet har visat sig vara ett verk av Mucha.

Nu saknas bara tre av de sammanlagt 119 planscher som sägs existera. Två av dem finns på museer. Den tredje är ett mysterium.

– Den lär finnas, men det finns inga uppgifter om att nån nånsin skulle ha sett den.

Utställningen hålls i Prags magnifika stadshus. Lämpligt nog har Mucha också haft sitt finger med i spelet när det kom till. Egentligen skulle han ha stått för dekoren i hela den storslagna byggnaden, men slutligen blev det bara borgmästarens salong han tog sig an. Visserligen hade han gjort sig ett namn ute i världen, men då han kom hem till Prag mot­arbetades han av missunnsamma kretsar.– De framförde olika klagomål av ren avundsjuka, bland annat att han var för dyr. Så Mucha sa: ”Jag ska göra dekoren till det här rummet, men inget mer, och jag gör det gratis.” Så det finaste rummet har han gjort, men han fick ingen lön för det.Muchas konst fascinerade sin dåtida publik av flera orsaker.

– Naturligtvis framställde han kvinnan som det högsta väsendet, men inte bara på grund av hennes skönhet. I Muchas sätt att avbilda kvinnan finns också mystik, en subtil känsla av kvinnans makt.

Utställningen ser ut att bli en av de mest framgångsrika någonsin i Tjeckien. Redan under de första veckorna slog den alla rekord vad gäller besökarantal.– Vi väntade oss inte att se långa köer här utanför tidigt på morgnarna. Förstås dras besökare till ett berömt namn, men framförallt attraheras man kanske av en konst som är rätt och slätt vacker.