Känna igen sig själv – eller Margaretas blick

Margareta Willner-Rönnholm
Albertos blick – Om fötter, konst och Paris
Sannsaga, 2017

Jag har lust att teckna ett porträtt av Margareta Willner-Rönnholm, för jag vill möta hennes text på mitt eget sätt. Willner-Rönnholms grepp i essäsamlingen Albertos blick är personligt och hennes möte med konsten är personligt, och jag känner igen mig själv. Jag arbetar med teckning vid sidan av skrivandet, medan Willner-Rönnholm favoriserar skulptur. Att teckna porträtt är ett sätt för mig att närma mig andra människor på ett speciellt sätt. Men nu skriver jag istället en mycket subjektiv recension. Texten bjuder in till det.

Att skriva ur jag-perspektiv är inte uppskattat inom vetenskaplig forskning, ändå drogs jag till det. Jag slutade med forskning för några år sedan då jag fattade beslutet att prioritera min egen vision och hälsa. Willner-Rönnholm skriver att hon trivs bättre med essäformen än den vetenskapliga retoriken, för att hon har en ovilja ”att säga någonting bestämt och avsluta resonemang med slutsatser”.

Jag tycker att essän på ett sätt kommer närmare sanningen än det vetenskapliga skrivandet, som ska följa regelverk och dölja ”jaget” bakom tankarna. Willner-Rönnholm nämner uttrycket the poetics of going too far (ur Robert Storrs utställningstext om Louise Bourgeois, och som också hänvisar till Alberto Giacometti och Michelangelo), som ett exempel på hämningslös kreativitet, men också överarbetning. Själv kultiverar jag a poetic of going too wide, jag vill för mycket och för brett. Det här skavde när jag var forskare, där fokus och specialisering uppskattas.

Read the rest of this entry »