Bästa läsare!

En av Tove Janssons många älskade berättelser är den om det osynliga barnet Ninni. Det var i alla fall en av mina favoriter som barn. Ninni blir osynlig av inte vara sedd, och inte respekterad. Synlig blir hon först av Muminmammans kärlek och, som Annalena Sund Aillet påpekar i en essä i detta nummer, sin egen vilja att stå upp för denna kärlek.

Inför arbetet med årets tredje nummer av Horisont funderade jag på vad som är osynligt, eller osynliggjort i vår kultur idag och efterlyste texter på temat. En anledning till att jag började tänka på det var nog Patricia Rodas foto­konst som jag såg i Umeå i våras. Dessa foton föreställde kvinnor som hukar sig för eller blir slagna till marken av osynliga händer. Kanske som en påminnelse om hur ovillig omgivningen ofta är att se våld i nära relationer.

Några av Rodas fotografier visas i detta nummer. Här finns också en intervju med författaren Koko Hubara, vars essäsamling om bland annat rasism och osynliggörande ges ut på svenska denna höst, en essä om det osynliga kodspråket, en introduktion till den i Sverige relativt okända sydstatsförfattaren Richard Wright, dikter av Cecilia Persson och Hanna-Linnea Rengfors och mycket mer.

Välkommen att utforska det osynliga tillsammans med Horisont!

Anna Remmets