Språken under ytan

print STDOUT q
Just another Perl hacker,
unless $spring

Texten ovan kan för många verka som en helt slumpmässig rappakalja, men det är faktiskt mycket mer än så. Upphovsmannen till texten är Larry Wall, som även är känd som skaparen av kodspråket Perl. Innan Wall uppfann Perl studerade han lingvistik, och hans bakgrund märks i kodspråket; av alla programmeringsspråk är Perl kanske det som kommer närmast våra naturliga språk. I Perl kan man uttrycka samma sak på många olika sätt och det finns en flertydighet som gör att även om Perl är ett av världens mest använda kodspråk, är det också ett språk som många programmerare rynkar på näsan åt. Men denna dynamik i Perl tilltalar också en annan grupp av användare – nämligen författarna. De tre raderna du nyss läste är det första exemplet på en haiku skriven i Perl. Verket läses ut ”print standard out queue / Just another Perl hacker / unless dollar spring” och passar på så vis in på haikuns standardformat 5–7–5 stavelser. Dikten nämner även våren, ett klassiskt och viktigt grepp för haikuformatet.

Redan tidiga avantgardister intresserade sig för ny teknologi. Dadaisterna utnyttjade kassett­band, film och skrivmaskinen för att skapa nya former för litteratur, och för Fluxus­artisterna i 60-­talets New York var den nya Xeroxteknologin ett viktigt verktyg för att kunna massproducera konst. I dag ger internet, artificiell intelligens, virtuell verklighet och annan teknologi möjlighet att experimentera fram helt nya sätt att skapa litteratur och konst. Såsom även i många tidigare tidsperioder hör poeterna till aktivaste nyskaparna.

När vi upplever ett poesiverk på en webb­sida, är det många processer som sker i bakgrunden. Dold under ytan, osynlig för den vanlige användaren, finns lager på lager av kod, ända ner till den binära maskinkoden, de ettor och nollor som tolkas av processorn till dikten som dyker upp i användarens webb­läsare. Det kan kanske verka irrelevant, men jag vill tänka mig att det gör något med dikten. Lyrik på papper är någonting som är stabilt, permanent – i en digital miljö är den i rörelse, en process. Till skillnad från boken, ett fysiskt objekt som existerar även om det stått orört i bokhyllan i åratal, så skapas webbsidans innehåll om och om igen varje gång jag skriver in webbadressen och öppnar en sida. Den elektroniska dikten existerar för att jag läser den, när jag stänger ner webbläsaren försvinner den ur sinnevärlden, tills någon skapar den igen.

Den franske litteraturvetaren och lingvisten Roland Barthes problematiserade under 60- och 70-talet synen på författare och enskilda texter. I Barthes idé om den ”ideala texten” går läsarens roll över från att vara konsument till producent. För att beskriva text använder Barthes sig av ord som länk och nätverk; en terminologi som även Michel Foucault använde för att beskriva text. Sällan har Barthes idéer varit så bokstavliga som när det kommer till elektronisk litteratur. I det digitala mediet finns alltid en inneboende performativitet, om det så bara gäller något så trivialt som att skriva in en webbadress och trycka på enter.

En stor del av den elektroniska litteraturen är ändå mycket mer än bara en digital version av något som lika väl kunde ha tryckts på papper. En del elektroniska poeter har även förståelse för programmering och kan utnyttja dessa nivåer av textrepresentation. Härnäst presenterar jag kort två dikter som på olika sätt utnyttjar programkod som en nivå av sitt uttryck.

Perl är som tidigare nämnts ett vanligt programspråk att använda inom elektronisk poesi, till den grad att Perlpoesi definieras som en egen genre av elektronisk litteratur. Den tidigare nämnda flexibiliteten och möjligheten till kreativitet är en av orsakerna till att många poeter väljer just Perl. En annan orsak är att Perl till sin struktur kan likna engelska satser och använder sig av många vardagliga ord som till exempel ”study” och ”write”. Craig Countermans ”Ode to My Thesis” utnyttjar det verb-tunga vokabuläret i en tematik som handlar om kampen med att skriva doktorsavhandling.

Craig Counterman: Ode to my Thesis (1991)

Craig Counterman: Ode to my Thesis (1991)

Att skriva poesi i programkod innebär att plocka upp det som annars är osynligt och göra det synligt. På det här viset gör man kodspråket tillgängligt att läsas av människor, men också av datorer. ”Ode to my Thesis” är skriven på ett sådant sätt att programkoden går att processera i en dator precis som vanlig källkod. När man kör dikten som kod, produceras ny text, som lyder:

I’ll be here a while
Thesis
Thesis
Thesis

Now I am a Ph.D.

Den kod som man först ser, som presenteras ovan här, är alltså bara en del av dikten. Det finns en till nivå av innehåll, som produceras när koden processas, men som hela tiden funnits integrerat i dikten. I likhet med dikt­jagets skrivprocess blir också läsarens upp­levelse av verket en process i flera steg.

Jim AndrewsSeattle Drift” möts vi till en början av en dikt med klassisk uppställning mot vänsterkanten, såsom man är van att läsa i bokformat.

Redan i texten märker vi ändå att någonting är lite annorlunda. Diktjaget är själva dikten, som enligt egen utsago inte ens är dikt längre – ”I used to be a poem”. Ovanför texten finns instruktioner: Do the text. Stop the text. Discipline the text. Tryck på ”Do the text”, så kommer texten till liv, och orden börjar slumpmässigt glida över sidan. Stoppa texten, så stannar orden, och nya läsningar kan uppstå.

I’m
text I
DRIFT
SEATTLE to
poem

want you bad

 

Eller så kan vi bara låta orden driva bort ur fönstret, tills endast ett ensamt ord finns synligt: text. Resten av verket är dock inte helt borta – skrollar vi till höger eller nedåt så hittar vi orden igen, de driver vidare och gör webbläsarens fönster större och större, tills vi än en gång stannar texten.

Som med alla webbsidor, går det att klicka sig in i källkoden och se hur webbsidan är uppbyggd. Här märker man att författaren har lagt in en text i koden, markerat som kommentar så att det är dolt i källkoden och inte synligt på webbsidan. Här förklarar Andrews lite om hur sidan är uppbyggd, och skriver sedan: ”And this neath text, what is it? It isn’t a footnote, but another representation of the text. Some will read this neath text more carefully than the other representation.”

För Andrews kan alltså källkoden läsas som version av dikten – lika mycket som det interaktiva och animerade verket som läsaren ser i webbsidan. En läsare som är bekant med de kodspråk som används, kan välja att istället för att uppleva dikten på webbsidan gå in och läsa källkoden och föreställa sig hur det ser ut – ungefär som en kunnig musiker kan läsa ett partitur och föreställa sig musiken.

”Seattle Drift” finns även gjord i flera översättningar, bland annat två olika finska versioner av poeten och översättaren Marko Niemi. Ser man källkoden på den finska versionen märker man att Niemi har översatt såväl dessa kommentarer, som namnen på de enskilda id-taggarna, till finska. Översättningarna till andra språk, till exempel portugisiska, har endast översatt det som faktiskt syns på ytan, men lämnat kvar kommentarerna och informationen i källkoden på originalspråket engelska. I källkoden på finska och portugisiska, som presenteras här nedan, kan man se att det som finns innanför ”div id”-taggen är på finska i den övre bilden (”SEATTLEN”, ”AJOPUU”, ”Olen1” osv.), medan det i den portugisiska versionen är på engelska (”SEATTLE”, ”DRIFT”, ”Im1” osv.). Denna information syns endast när man går in i källkoden – för den som bara upplever verket direkt på webbsidan, är det portugisiska verket helt på portugisiska. Marko Niemi verkar ha sett källkoden som en del av verket – eller som ett eget verk – i högre grad än den portugisiska översättaren Regina Célia Pinto tycks ha gjort. 

Källkod till Seattle Drift i finsk och portugisisk översättning. Den finska översättaren har översatt även källkoden, medan den portugisiska översättaren endast översatt det som syns på ytan.

Behöver litteraturvetare och författare då bli programmerare? Enligt litteraturprofessorn och programmeraren Matthew Kirschenbaum, så kommer det finnas åtminstone ett visst behov för det i framtiden:

”Kodspråk kommer inte att ersätta behovet av spanska, franska eller tyska hos en traditionell litteraturforskare[,] men hur är det med en student som är intresserad av elektronisk poesi eller romanen i en digital informationstid? Eller forskaren som är intresserad av datorassisterad textanalys som behöver skapa program som inte ännu existerar? För dem kan kunskap i ett programmeringsspråk fylla många funktioner som ett traditionellt främmande språk gör, såsom tillgänglighet, självständighet och ökad förmåga till kritiskt tänkande.” (fritt översatt från engelskan)

Kodpoesi i stil med det jag har diskuterat i den här essän är fortfarande en marginell företeelse, men i och med digitaliseringens framfart har en stor mängd andra former av litteratur dykt upp i den digitala världen; twitter- och instagrampoesi, bloggromaner, hypertext­baserad litteratur, robotgenererad litteratur, fan fiction, interaktiv och kollaborativ litteratur … Boken som medium kommer garanterat att finnas med oss länge än, men det betyder inte att vi inte kan bjuda in nya former av litteratur, även i den akademiska analysen.

Etiketter: : ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: