”Labyrinten har varit en viktig symbol för mig i min själsliga vandring” – intervju med författaren Carita Nyström

Vandringar kan vara identitets­skapande eller erbjuda en plats för tankere­flektion. Oavsett så handlar det om att hitta något; ett svar, en lösning, en plats. Det anser författaren Carita Nyström som också är fascinerad av labyrinter.

Att reflektera kring temat vandring kan leda en till flera olika vägar. Människan har alltid vandrat, det är så vi i grunden förflyttar oss. Att vandra kan vara befriande, benen kan ta oss nästan vart som helst. Kroppen sätts i rörelse och den friska luften får oss att må bra. Vi kan ta en promenad för att rensa tankarna och komma hem igen med nya insikter. Vandringen ger tid för reflektion och intrycken från omgivningen kan vara lugnande.

Författaren Rebecca Solnit berättar om vandrandets historia ur flera olika perspektiv i boken Wanderlust: att gå till fots. Solnit beskriver vandrandet som ett rum mellan sin gamla och sin framtida identitet. I vandringen befinner vi oss alltså i ett mellanrum, i ett tillstånd fullt av möjligheter. Det är en överväldigande känsla. Men en nervkittlande tanke.

Sara Wacklin i fokus

Jag åker från Vasa till Korsnäs en eftermiddag i september för att träffa författaren Carita Nyström. Jag välkomnas in till ett hem fullt med böcker längs väggarna, på borden och till och med på trappan till övervåningen. Vi sätter oss vid köksbordet där hon har dukat fram kaffe och mazariner.

Det finns en skål med plommon på bordet och på väggen rakt framför mig ser jag ett fotografi av en stenlabyrint, en så kallad jungfrudans. Vandringens symbol.

Carita Nyström har jobbat som journalist och författare och debuterade år 1975 med Denna värld är vår! Handbok i systerskap, som hon skrev tillsammans med Birgitta Boucht. Boken kom att bli en viktig hörnsten i kvinnokampen både i Finland och i Sverige och ses idag som en feministisk klassiker. Sedan dess har Carita Nyström skrivit och publicerat allt från poesi och essäer till en trädgårdsbok. För tillfället funderar hon på att skriva en bok om den finlandssvenska författaren och läraren Sara Wacklin.

– Jag har forskat mycket om Sara Wacklin. Jag är väldigt fascinerad av hennes liv som pionjär bland annat i undervisningen av flickor under 1800-talet.

I början av 2000-talet skrev Carita Nyström en artikelserie för Vasabladet om vandringar hon gjort i Stockholm och Köpenhamn. I Stockholm vandrade hon i Wacklins fotspår, men även i Strindbergs. Det var dock i Köpenhamn som vandrandet fick betydelse.

– Under sextiotalet besökte jag ofta min vän och hennes man som bodde där. Vi brukade gå på nattbio, och det var under vandringarna hem genom staden som jag upptäckte det stora med stadsvandringar, förklarar hon.

En kärlek väcktes för Köpenhamn, så till den grad att Carita själv kom att bo i staden under studietiden.

– Allt i Köpenhamn var så oerhört fascinerande för mig på den tiden. Folk kom till universitetet klädda i jeans! I Helsingfors fick inte kvinnor ens komma till universitetet i byxor.

Vandring som terapi

Vandrandet betyder mycket för Carita Nyström. Även om det inte blir mycket vandring nu för tiden, så ägnar hon mycket tanke åt själva vandrandet och de förutsättningar som finns för att göra vandringen möjlig. Till exempel vägar och stigar.

– Jag har faktiskt skrivit en dikt om vägen som går här utanför huset. Den berättar dels om den här traktens historia och dels allt som jag hinner se då jag vandrar på den. Min man Erik Ågren tog hand som sin åldersdiabetes genom att vandra på den vägen. Ofta gick vi tillsammans.

Vandringar kan också vara oerhört terapeutiska. Pilgrimsvandringar och i synnerhet vandringen till Santiago de Compostela har blivit mycket populära idag. Nyström betraktar dock alla vandringar som olika former av pilgrimsvandringar.

– Den själsliga och konkreta vandringen hänger ihop. Det finns inget finare sätt att reda ut tankar och funderingar än att vandra.

Är vandringar identitetsskapande?

– Ja, det är de. Det handlar om tiden. Upplevelsen av tid är annorlunda när man vandrar och ger upphov till djupare reflektion än när man till exempel kör bil.

Labyrinter som symbol

I diktsamlingen Minnets labyrint som utgavs 2016 på förlaget Sannsaga återkommer Nyström ofta till djävulsåkrar och de fornnordiska jungfrudanserna. Diktjaget vandrar genom jungfrudansernas historia. Våra förfäders liv och minnen har lämnat avtryck i den värld som vi lever i nu:

(…) Min tanke vandrar bakåt, framåt,  

vänder i gångarna igen och igen  

Vad kände de, som gick här förr?

Får jag nånsin veta?

Dikterna i Minnets labyrint är skrivna under en lång tid, vid flera olika livsskeden.

– Men många är skrivna efter året då min man Erik dog och efter en olycka jag som var med om samma år. Dikterna uppstod i återhämtningen från den tiden.

I Caritas Nyströms hem påträffas jungfrudanser och andra labyrinter i inredningen. Fotografiet på väggen vid köksbordet föreställer en jungfrudans i Pargas. Vid den öppna spisen lutar en större bild av en cirkelformad labyrint.

– Labyrinten har varit en viktig symbol för mig i min själsliga vandring. Jag återkom ofta till den under katastrofåret med Eriks bortgång och min olycka. Labyrinten är ju också en vandring. Den står också som en symbol för att finna sig själv.

Carita har länge varit fascinerad av labyrinter och dess symbolism. Hon stiger upp från köksbordet, går till den stora bokhyllan och plockar fram en liten bok. Det är en upplaga av hennes diktsamling Vargloven som publicerades 1989. På framsidan finns en labyrint avbildad.

Vargloven är också en gammal barnlek som lektes i nysnön. Eventuellt härstammar den från gamla riter, i vilka man besvärjade de vilda djuren, läser Carita på baksidan av boken.

– Men många av dikterna tangerar nog olika former av vandring, fortsätter hon och läser dikten Vargloven. Den beskriver hur några barn leker och skrattar medan de ristar in en varglov i snön och vandrar i den som en del av leken. En vandring som ursprungligen var tänkt för att skydda människan från skogens rovdjur. Riten har vandrat från urminnes tider och nu fått en ny innebörd i barnens lek.

Daidalos labyrint

Labyrinten dyker även upp i diktsamlingen Kolme | Tre (2018), i vilken Carita Nyström medverkar tillsammans med Ralf Andtbacka och Marko Hautala. Tre olika labyrinter presenterar Andtbackas, Hautalas och Nyströms respektive avsnitt. Dikterna öppnar upp ett landskap av öar och skärgårdar. Den skandinaviska skärgården löper jämsides med den grekiska skärgården och mytologin. Det dras en parallell mellan de nordiska jungfrudanserna och Daidalos labyrint i den grekiska mytologin. Medan jungfrudanserna ofta symboliserade någonting gott – för att bland annat bringa fiskelycka  – skapade Daidalos en labyrint för att kung Minos kunde stänga in Minotaurus i den. Ett fängelse alltså, något som också öar genom historien fått fungera som. Nyström beskriver fängelseöarna i dikten ”Solovetskij” i Kolme | Tre:  ”But even the tsars / found these islands suitable as prisons. / In the monastery there was torture, / prisoners dying of hard labour or starvation.”.
Mina tankar går till de gamla psykiatriska sjukhusen som också placerades långt ute i skärgårdarna. Det skulle vara svårt att hitta dit och svårt att ta sig därifrån.

Att förlora sig själv

I boken M Train (2015) behandlar poeten och rockmusikern Patti Smith ämnen som resande, minnen och åldrande. Minnen är en form av resande. I likhet med Carita Nyström vandrar Patti Smith i minnets labyrint mellan kafébesök i New York och kriminalserier på tv.

Läsaren får en inblick i Smiths liv tillsammans med hennes bortgångne make Fred Sonic Smith, men även i de litterära och konstnärliga vandringar hon gjort i främst Europa och Sydamerika. Än en gång förs tankarna till labyrinter. Vandring på en okänd plats kan föra med sig känslan av att vandra i en okänd labyrint.

Hur är då känslan av att förirra sig djupt inne i den? Smith beskriver känslan av att gå vilse som en möjlighet att öppna upp sig för det oförutsägbara. Det är ett tillfälle att ge sig hän åt platsens möjligheter och de vägar som öppnar sig för en. Carita håller med.

– Det är en hemskt spännande tanke, säger hon. Då får man ju en chans att se alla möjliga ställen som man kanske annars inte skulle ha sett om man hade fortsatt med sin plan. Man behöver bara överkomma panikkänslan. Men å andra sidan fungerar ju livet så. Man kan hamna i situationer som man aldrig varit i tidigare.

Det kan vara nyttigt att förlora sig själv ibland, anser Carita. Då får man en chans att stanna upp och fundera på vem man är och åt vilket håll man vill fortsätta.

Den sökande poesin

Vad har vi för syfte med våra vandringar, de själsliga och fysiska? Vare sig vandringarna är identitetsskapande eller en plats för tankereflektion, så handlar de i många avseenden om att hitta något; ett svar, en lösning, en plats.

– Man letar ofta efter någonting i sina vandringar. Ett uppslag, en idé. Det är samma sak med diktskrivandet. Förr gick jag ut för att vandra och så kunde en rad komma till mig, som sedan blev till en dikt.

Kan man säga att också poesin är en form av vandring?

– Ja, absolut. Diktskrivandet, men också läsandet, är en form av vandring inne i huvudet.

Vi återkommer ofta till labyrinten i vårt samtal. Labyrinten som symbol kan ha många olika betydelser och öppnar upp för breda tolkningar. Den återfinns som symbol i många religioner och kulturer runtom i världen. Det sägs att jungfrudanserna här i Norden skapades bland annat för att få förliga vindar och för att befrämja fiskelyckan, men även för att hålla onda andar borta. Utöver detta symboliserar labyrinterna livsvandring och pilgrimsfärd. Det sägs också att själva vandrandet i labyrinter beskriver människans liv. Den slingrande stigen och dess svängningar symboliserar olika skeden i livet.

Labyrinter berättar också en historia. Människans historia; världens historia. Jag fastnar särskilt för en av Carita Nyströms dikter i Minnets labyrint. Den sammanfattar människans och universums existens, ser förbi allt levande för att sätta fokus på det självklara som alltid funnits – stenarna:

(…) Vilka historier kunde de ej berätta

om sin tillkomst i en fjärran tid då

allt var rörelse, eld och glöd?

Hur de sedan hamnat vid en vägkant,

där stensamlaren, den ivriga, fann dem,

lyfte upp och bar till denna plats,

där de fann nytt sammanhang

med andra.

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *