”Min poesi handlar om förlusten av ens ursprungliga kultur” – intervju med Kayo Chingonyi

Kayo Chingonyi flyttade som sexåring från Zambia till Storbritannien. Sedan dess har han befunnit sig i ett gränsland mellan flera kulturer, språk, normer och ritualer.

– Jag tror att dikterna i boken speglar min erfarenhet av att röra mig mellan olika platser och försöka förhålla mig till den förändringen, säger Chingonyi om sin hyllade debutsamling.

foto: Naomi Woods

Jag har inte dansat ihop med mina initiationskamrater

efter en ringlande procession från skogen i utkanten

av en by, och därför skulle min tatas folk se mig som  ofullbordad –

ett barn som aldrig kastade av sig sin barnagestalt

eller korsade den flod som pojkar i vår stam måste korsa

för att dö och komma tillbaka som vuxna.

Så inleds dikten ”Kumukanda” som också är titeln på Kayo Chingonyis första diktsamling. Kumukanda är en rit som pojkar i Luvalestammen i nordvästra Zambia går igenom för att betraktas som män. I upp till två månader isoleras pojkarna från omvärlden på en plats långt från byn. Där får de lära sig om vad som väntar i livet efter barndomen, om relationer och faderskap.

– Eftersom jag flyttade från Zambia som barn tog jag aldrig del av den övergångsriten. I boken berör jag frågor kring vad du missar när du flyttar från en plats till en annan, säger Chingonyi från en scen på Bokmässan i Göteborg.

Sedan Kumukanda kom ut i Storbritannien förra året har han vant sig vid att resa mellan bokmässor och litteraturevenemang. Debuten uppmärksammades stort och har belönats med Dylan Thomas Prize, nominerats till Costa Book Awards och utsetts till Årets bok av The Guardian. I oktober kom den i svensk översättning av Helena Hansson på Rámus förlag.

Att växa upp med flera kulturer är ett tydligt tema i Kayo Chingonyis dikter. Han berättar att han inte känner någon stark koppling till ett specifikt land eller en plats. Han har inte växt upp i samma by som sina föräldrar och det finns ingen gård han kan ta över som har gått i arv i generationer. Han säger att han upplever saknaden av en fast punkt som lite sorglig, men att erfarenheten av att leva mellan världar också är en rikedom.

– Min poesi handlar om förlusten av ens ursprungliga kultur, men också om frågor kring vad en ”ursprunglig kultur” egentligen är. Om man rör sig mellan flera kulturer och platser kommer ens identitet att bestå av en mix av olika influenser. Jag tror inte att jag hade känt så starkt för poesi om jag hade stannat på en plats.

En annan röd tråd i Kayo Chingonyis dikter är erfarenheterna av rasism och att som svart tvingas förhålla sig till en omgivning som ständigt tolkas utifrån ett vitt västerländskt perspektiv. Han berättar att han som tonåring förundrades över att så få av författarna de läste i skolan, kom från länder utanför Storbritannien och USA. Afrikanska författare var till exempel nästan helt utelämnade. Den här ensidigheten han upplevde, att bara en viss sorts historier och perspektiv fick utrymme, ledde till en önskan att blicka utåt och skapa sig ett eget kreativt rum.

– När du känner att du inte är representerad inom en institution, som skolväsendet till exempel, börjar du söka influenser utanför den institutionen.

I dikten ”Rollsättning” skriver han: ”Tre års scenskola, två år på scen och jag är trött / på rollen som mager svart man som kanske bär vapen.” Chingonyi berättar att hans tidiga dikter var skrivna i ilsken frustration och att han i Kumukanda återvänt till den känslan, men med en mer nyanserad blick.

Chingonyi säger att han alltid fascinerats av språk och ordens inneboende kraft. Själv växte han upp med två språk, engelska och bantuspråket bemba som mest talades på en knackig telefonlinje till Zambia. Det är på engelska han närmat sig poesin och han pratar om kluvenheten i att använda sig av ett främmande språk för att beskriva zambiska erfarenheter. Som han uttrycker det:

– Ju djupare jag går i det engelska språket, desto längre bort från mitt ursprung kommer jag.

I de sista raderna i dikten ”Kumukanda” beskriver han den här kluvenheten och sorgen över ett förlorat modersmål.

Om mitt andra jag, han som stannade kvar, kunde se mig

vad skulle han tro om de här litterära pretentionerna,

detta behov av att tala på ett tungomål som inte är mitt?

Skulle vi vara lika främmande för varandra, skulle han

misstroget hälsa mig på det språk som talades av

min far och min fars fars och min fars fars far?

För Chingonyi, som alltså inte tagit del av Luvalestammens traditionella övergångsrit, har skrivandet fungerat som ett utforskande av övergångar och förskjutningar, men också som en form av övergång i sig.

– Att skriva den här boken var för mig som att gå igenom en process, en sorts kumukanda, säger han. P

Den här texten bygger på ett panelsamtal under bokmässan i Göteborg.

text Tove Lillsund

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *