Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Språket är modernt, meningarna är inte särskilt invecklade eller komplicerade, ingenting är svårt att förstå, sällan funderar jag under läsningen, således är läsningen sällan interaktiv. Texttolkningens primärfaktorer som till exempel tid, språk, encyklopedi, antologi, läsare och författare och linjerna dem emellan, som vi kan kalla den estetiska praxis varmed man tolkar texten, hjälper mig föga. Här finns ingen uttalad ideologi, få åsikter och värderingar, det är mest observationer, registreringar och konstateranden av fakta. Inga särskilt kraftiga reaktioner skildras. Jag undrar vad författaren vill. Rätt mycket utrymme lämnas åt personernas tankar och minnen, eftersom berättelserna knyter ihop dåtid och nutid. Här finns vissa stråk av stilen stream of consciousness, medvetandeströmmar, men jag får inte kläm på människorna, de blir inte levande. Eftersom berättelserna handlar om traumatiserade människor som ofta måste stänga av sina känslor för att överleva, blir de förstås i viss mån mindre levande, men det handlar naturligtvis om smak, och säkerligen uppskattar andra läsare den här stilen mer än jag. Är det Hemingways isbergsteknik? Det är mycket händelser som radas upp och inte många djupdykningar i själen, som jag annars uppskattar. Här beskrivs det ena skeendet efter det andra, i en jämn ström presenteras episoder som i ett seriealbum och efter ett tag önskar jag ett andrum, en slutsats, en konklusion av något slag.   

Något som kännetecknar klassiker, där flera sidor i sträck ibland används till att beskriva en människas utseende, ett hus interiör eller ett landskap, för att inte tala om huvudpersonernas tidigare liv, deras utveckling och omgivning och hur de blev som de är, saknas. Istället ställs personerna fram som kort och gott ”pappa”, ”läkaren”, och så vidare. Vissa meningar är superba, som denna: 

”Och ändå, hela kvällen hade jag känt hans närvaro i rummet och när han tog min hand och ledde mig uppför trapporna följde jag spänt med, som om alltings verkliga avsikt först då skulle uppenbara sig.” Eller denna: ”När pyroteknikern äntligen traskar ut på gräsmattan med sina glasögon och sina hörselskydd är de för fulla och trötta för att stanna och titta på showen, och de lämnar parken under glittrande palmer som slår ut till ljudet av våta pistolskott.”

Ibland känns texterna gränslösa, det kanske är modernt, det finns inga tabun, ingående beskrivs sexuella handlingar utan att författaren väjer för något, som förr skulle ansetts för ekivokt, här finns inte skymten av anständighetens hänsyn, om uttrycket tillåts. Författaren är ung, här finns en talang som säkert kommer att gro och växa, det språkliga hantverket kan utvecklas, och jag tror det gäller att välja motiv noga, så kan det bli riktigt bra. Författaren undanhåller inte osympatiska tankar, det kanske kan anses modigt, eller så är det en generationsfråga, om det inte handlar om gott självförtroende, förutan vilket det inte skulle bli mycket skrivet. ”För min del kunde han gärna supa sig full, och ramla ner i vattnet och bli uppsköljd på en strand någon gång på våren, som de man då och då hör talas om, identifierbar enbart på tänderna.” Här gick det för långt för min smak.

Trots att novellerna nästan uteslutande handlar om hemska saker och händelser som nästan borde krossa dem som upplever dem, känner jag mig obehagligt oberörd. Min lärare på 90-talet på kulturvetarlinjen i Växjö sade en gång: skrivandets hantverk kan du lära dig genom att stå på de stora mästarnas axlar, men du måste ha något att berätta. Du kan inte ljuga, för läsaren genomskådar dig, du måste skriva om sådant du själv har upplevt”. När jag läser känns det som att stå bredvid, att inte komma riktigt nära, vilket i och för sig kan vara författarens avsikt. Jag upplever samma sak ibland när jag läser moderna deckare, man skildrar groteska grymheter men det känns inte äkta, eftersom det naturligtvis inte är självupplevt. Jag blir inte riktigt övertygad, helt enkelt, det fattas något slags djupverkan, en tredje dimensionen. Men som jag tidigare sagt går säkert den här stilen bättre hem hos yngre läsare än jag. Jag minns hur djupt jag förändrades efter att ha läst Brott och straff, där Dostojevskij lyckas få läsaren att känna Raskolnikovs själ inne i sig själv. Den som ätit sitt livs mango har ätit sitt livs mango. 

Rebecka Paulsson