I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Den andra delen av diktsamlingen består av en essä. I den skriver Mickwitz om dyslexi, läsandets neurologi och nonsens. Han påpekar att ordlistan inte är menad att håna eller göra narr av dem som har läs- och skrivsvårigheter. Han skriver istället om hur intressant det är att vi kan läsa och skriva, om hur stor hjärnkapacitet som krävs för att kunna det. Mickwitz menar att läs- och skrivkonst inte är något naturligt. Att läsa och skriva är något människan har hittat på och något vi går i skola för att lära oss. 

Det talade ordet är däremot naturligt, skriver författaren. Alla djur kommunicerar med ljud. Alla barn lär sig tala i och med sin omgivning, helt naturligt. Bebisar och barn imiterar de äldre, och på det sättet lär man sig hur man kommunicerar och beter sig. Men att kunna läsa eller skriva är inte något självklart, det är något man måste kämpa – mer eller mindre – för att lära sig. Efter essän kommer efterordet där Mickwitz berättar om själva diktsamlingen. 

Alla skriver fel ibland. Men författaren funderar om det är så bra med att alltid sträva efter att skriva rätt. Om man alltid följer språkets alla regler menar han att kreativiteten kan begränsas. “Enligt min uppfattning är kreativitet förmåga och vilja att utforska det omöjliga, att ge sig hän åt det omöjliga utgående från insikten att det är fullt möjligt att allting är möjligt”, skriver han.

En del av kreativiteten är alltså banbrytande och lekfullt gränsöverskridande. Det är att inte följa normer och regler. På det sättet skapar man något helt nytt, menar Mickwitz.

Diktsamlingen är lekfull, kreativ och en riktig ögonöppnare. Allt är inte så seriöst, det är bra att ha barnasinnet kvar. Samtidigt är essän en allvarlig text som väcker många intressanta frågor. Här skriver Mickwitz att dyslexi inte betyder att man varken vill eller kan skriva. Det finns många författare och vetenskapsmän som har dyslexi. Kanske dyslexin tillåter dem att tänka på ett annat sätt? 

Kanske dyslexin är en sorts superkraft som hjälper dem att se saker ur en annan synvinkel? Mickwitz berör tanken i delen om läsandets neurologi och hur en dyslektisk hjärna skiljer sig från en hjärna utan dyslexi.

Utan essän skulle Leksikon bli en sorts parodi på ordböcker och en rätt platt lek med ord, men i och med essän får ordlistan ett annat djup. Den blir en startpunkt för att öppna ögonen för ordens och språkets möjligheter. Ordlistan lockar till att gå vidare, att komma med egna exempel och att själv leka med orden och språket. 

I och med essän blir diktsamlingen en inspiration för läsaren att på egen hand fortsätta utforska det Mickwitz påbörjat.

Detta citat av författaren fångar Leksikon fullständigt: “En central del av min poetik är att inte kunna skriva. För mig är att kunna skriva den gräns som viktig litteratur – och språket i den viktiga litteraturen – bör lyckas ta sig över, hitta till bortom. Jag brukar säga att om jag kunde skriva så skulle jag genast sluta skriva. För mig är det som anses vara fel viktigare och intressantare än det som tros vara rätt.”. 

Linda Åkerlund