I diktsamlingen Ritten mot nuet ger Gösta Ågren en skarpsynt och ärlig betraktelse av livet. Det existentiella temat lyser starkt bland de raka stroferna. Det är visuellt stilrent uppbyggt, men innehållet är omfångsrikt och kraftfullt med tydliga bilder och metaforer. 

Jag kan inte undgå att tänka på Conor Oberst som sjunger ”We are nowhere and it’s now” i låten med samma titel. 

Det är i de existentiella tankegångarna som jag vandrar när jag tar del av Gösta Ågrens verk. Metaforerna målar upp expressiva bilder, men utan att sväva ut eller bli överdimensionerade. Med fast hand målar Ågren med skarpa konturer som håller läsaren fokuserad på diktarens röst. Och de rösterna vill undersöka nuet, vilket också utstakas av diktsamlingens titel. Det existentiella är det starkaste temat och det framhävs tydligt i dikten ”Och”, där poesins roll träder fram:

Poesin är berättelsen om
meningen med vårt liv;
tillvaron, inte händelserna;

rösterna, inte orden.

Och rytmen, inte sorgen,

fastän varje rad så tydligt
döljer den, och varje dikt
utgör ett avsked.

Ågren spinner vidare på ämnet i ”Sju rader” med paradoxen ”En mening med livet / skulle göra det / meningslöst”. Dikterna samspelar med varandra och det är som om de vill berätta för yngre generationer, och nu tänker jag på oss som tillhör generation Y och yngre i synnerhet, att jakten på mening i livet inte är så viktig som vi tror. I slutändan är det tillvaron som betyder något.

I flera av dikterna riktar diktaren blicken på den åldrande människan. Krämpor, livets slutskede, sjukhusbesök. De som av samhället många gånger tvingas stå vid sidan om, som bortglömda betraktare av samtiden. 

Dikten ”Sjukhusbesök” bevisar med tveklös säkerhet hur livets slut ingalunda innebär att människan förlorat och livet är besegrat. Det handlar snarare om acceptans för livet:

Hon ser mot fönstret. Därute

stillnar det stråk av känslor

och adresser, som markerar

hennes livsväg. Den slutar

här. Hon ler

som om ingenting

besegrat henne. 

Den fortsätter med en slagkraftig metafor: ”Ruiner är ju / ännu hus, om också utanför / tiden”. Det är ett rakt och djärvt påstående, men som i så många andra av dikterna uttrycks de med en viss vördnad. 

Samtidigt har Ågren en förmåga att uttrycka sig kompromisslöst i all sin enkelhet och med en klar distans till det allvarliga, här i dikten ”Vid torget”: 

Att vara gammal är inte

att vara förstenad. De gamla

är före sin tid; de går

med käpp genom framtiden.

Medan nuet präglas av en åldrings blick fungerar flera dikter som tillbakablickar till ungdomens tid. Dikterna har namn som ”Barndomsminne”, ”Minnet av en sommardag” och ”Minnesbilder”. De utgör inte någon nostalgisk längtan tillbaka, de berättar i stället om en tid som gått, en förgången tid som lett fram till nuet. 

Kanhända att det är i det förgångna som en viss form av frihet finns. Att det finns en sorts frihet i acceptansen av det som varit och den man varit: ”Minnen är känslor, / som befriats” (ur Sjukhusbesök). Det är en intressant tankegång. Här visar Ågren återigen på sin kompromisslöshet när det gäller de större frågorna och jag kan förstå att så stora ord också kan väcka mothugg.

Gösta Ågren har kallats för paradoxernas mästare. Uttryck som ”han vet ju, / att ingen kan äta kakan / utan att ha den kvar!” ur dikten ”Ett sätt att leva” och ”Också ingenting måste / finnas” (ur ”Leukippos och Demokritos”), inleder eller avslutar ofta en dikt med en spännande effekt. 

Samtidigt som paradoxerna är klurigt fyndiga och stundtals lättsamma, är det i bland annat dem som tyngdpunkterna ligger. Det är paradoxerna som får tanken att skruvas till och leder läsaren vidare till en djupare begrundan. De lyfter tanken till en ny nivå, öppnar upp för nya tankesätt och perspektiv. Det är ett av lyrikens största konststycken. Gösta Ågren utför det med glans.

Sophia Brink