Michael Economou har gjort en resa till Montségur i södra Frankrike där minnet av inkvisitionens framfart mot den religiösa gruppen katarer på 1200-talet fortfarande är i högsta grad levande.

Jag erkänner att tvekan försvårat skrivandet. Hemma-­hos-reportage finns det tillräckligt många. Förfluten tid är lätt att gå vilse i. Några av den här textens huvudpersoner – de många, levde i ett medel­tida förflutet och bekände sig till en tro som fascinerat också vår tid. Övriga – de få, närmare be­stämt ett äkta par, Annemie och Richard Tacq, får representera vårt 2000-tal i sitt försök att leva efter innebörden i le vrai esprit cathar, den urkristna anda som de förstnämnda utvecklade trots brutalt motstånd från katolska kyrkan.När nästan tusen år skiljer människor åt är fällorna likväl många. Romantik lurar. Övertolkningar. Förvillelser och tro att allt varit som man hoppas. Men hem­reportagen kan formuleras med annat fokus än exklusiva inredningsdetaljer. Reflektioner kan spegla parets kloka sätt att förhålla sig till flydda tider. Dessa två människors bostadsprojekt är för mig lika intressant som deras försök att hitta hem i den historia, vilken präglar byn där de bosatt sig – Montségur, belägen i Pyrenéerna i södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Miljön och historien är här präglad av en komplexitet som den intresserade besökaren kanske inte förmår greppa till fullo, men den som en gång fascinerats av traktens förflutna kan sällan släppa tankarna på vad som hänt.

Ett årtal står ut som mörkare än de flesta andra, omöjligt att förbise om man vill förstå vidden av brutaliten som då drabbade en samling troende människor – 1244. Källor till vad som utspelades finns i krönikor och de så kallade inkvisitionsprotokollen, och det är på dessa som vår kunskap baserar sig. I mars detta mörka år tvingas över två hundra croyant cathars in i bålet av en anledning som i dag kan vara svår att förstå – de vägrade avsvära sig sin kristendom. Tala om att tro på allvar. Påveinkvisitionens trupper hade belägrat katarernas borg hela vintern, och efter en överraskningsmanöver lyckades de inta befästningen och på så sätt slutligen besegra dem. Vad katarernas tankar och lära gick ut på och vad innebörden kan betyda för vår tid, är inte bara en ständigt återkommande fråga, utan också sprängstoff för akademiska tvister, polemiska gräl och ihärdiga ifrågasättanden. Övertolkningar, romantiseringar och rena fantasier är stående inslag. Kort sagt: den som närmar sig ämnet har ett ärende. Man fascineras, upprörs, granskar och närläser källor, vandrar på katarernas gamla leder, inspireras och söker värden som den moderna världen sällan bejakar. Några av de många människor som intresserat sig för ämnet är Voltaire, Simone Weil, Andre Breton, Otto Rahn, Zpigniew Herbert, G.K. Chesterton och, faktiskt Friedrich Nietzsche och Jules Verne, de båda sistnämnda dock mest perifert, samt från en svensk horisont – Evert Taube, Göran Fant, Maciej Zaremba och Katarina Frostensson. Och visst, också bandmedlemmarna i Iron Maiden har inlevelsefullt närmat sig katarernas öde, vilket framgår av låten ”Montségur” från 2003. Men inte alla av berömdheterna kom hit, inte någon av dem bosatte sig här, ingen bedrev sin forskning eller arbetade på plats en längre tid. Då tjänar Annemie och Richard som bättre föredömen – att på allvar förverkliga le vrai esprit cathar förutsätter ständig närvaro i katarland.

• 

• 

Annemie kom hit från sitt hemland Belgien år 2000, då blivande maken Richard, med ursprung i Algeriet, varit bofast i byn sedan drygt tjugo år. Samtiden präglas också här av viss förändringsiver. Ordet massturism hörs i den politiska vokabulären. Myndigheter vill öppna ett flottare museum och en påkostad entréhall vid foten av borgen som är belägen ovanför byn. Gruvdrift i bergen har tillåtits och påbörjats med ett märkbart resultat – dricksvattnet är nersmutsat. Vad som utgör kärnan i le vrai esprit cathare är knappast något som intresserar eller påverkar beslutsfattare.

Anhängarna till den kristna rörelse som levde i dessa trakter har många namn. Man har kallat dem katarer, kättare, heretiker, parfaits eller prefecti, vandrarpredikanter, albigenser, manikéer, satanister, falska kristna, bon hommes och bon femmes. Själva kallade de sig bara kristna. Även om inte alla dessa namn uttalats icke-pejorativt får det inte skymma det faktum att rörelsen, också på andra ställen än i södra Frankrike, fascinerat och lockat många, inte bara under dess existens från sent 1100-tal fram till första hälften av 1300-talet, utan också långt efter att den utrotats av katolska kyrkan. Ett annat namn skymtar i den litteratur som handlar om dessa kristna – Les tisserands, det vill säga vävarna. I departementet Ariége, dit Montségur hör, har man vävt och spunnit under tusentals år. Nästan varje hushåll i och runt om Montségur ägde en vävstol åtminstone fram till år 1900. I Lavelanet, en mindre stad på vandringsavstånd från byn, gav textilindustrin arbete åt många människor fram till 1980-talet, och lokalerna, ännu intakta, är idag förvandlade till ett museum som fokuserat på denna traditionella näring. Fortfarande hålls gamla leder öppna, där såväl katarer som vävare och textilarbetare tog sig fram under medeltiden; de förstnämnda för att sprida sin lära, de sistnämnda för att sälja tyger eller för att söka arbete. Intressant nog har man inte alltid kunna skilja människorna åt. Katarerna ägnade sig inte enbart åt sin lära och tro, utan fick sin utkomst genom ett yrke. Många var hantverkare; timmermän, sadelmakare, murare och, som sagt – vävare.

Annemie är numera en solitär i sin egenskap som byns yrkesverksamma vävare. Tillsammans med Richard förverkligar hon i dessa glesbygder vad som måste karaktäriseras som ”ett själens nybyggarlif” – Vilhelm Ekelund kan man tala med i många sammanhang. Så styrd av pengar och så inskränkande är inte världen att alla tvunget måste söka sig till metropolerna. Man kan stå emot ”civilisationsgiftet”. Mening i tillvaron finns också i avlägsna bergstrakter. I december 2018 avslutade paret en renovering av sitt hem i ett av byns äldsta hus efter att ha ansträngt sig för att skapa en traditionell, gammaldags interiör i harmoni såväl med den natur som med den historia, vilken påverkat trakten. I princip allt i hemmet – golv och väggar, isolering, möbler och tak består av material hämtat från omgivande skogar och berg. Första våningen är präglad av Annemies yrkesambitioner – här arbetar hon vid sin vävstol, här finns ateljéns textilier till salu och här ges besökaren möjligheter att lära mer om traktens uråldriga hantverk. Ekologi och hållbarhet går hand i hand med känslan för det förflutna. Nästa våningsplan är inget undantag – här finns Richards arbetsrum och bibliotek, innehållande det mesta som är värt att känna till om katarerna. Många meter litteratur fyller hyllplanen som naturligt integrerats i nischer mellan väggarnas träplankor. På det tredje våningsplanet med kök och sovrum (himmelssängen trogen medeltidsmodet!) kommer man än närmare historien och påminns om massakern 1244. För i det lilla duschutrymmet skymtar genom takfönstret borgen Montségur högt i skyn. Om det inte vore för parets seriositet och för vad som utspelats på och kring denna plats skulle man kunna få för sig att den möjliggjorda utsikten är pinsamt kitschig, en ytlig flirt med historien. Borgen, som under medeltiden av påvens katoliker kallades för le synagoge de Satan, är återuppbyggd på ett sätt som ger en god uppfattning om hur verkligheten en gång måste ha tett sig. Det var nedanför denna befästning som katarerna tvingades in i bålet.

Montségur betecknar således borg   och by, men platserna har skilda tillkomster. Borgen är byggd på toppen av vad som kallas le Pog, ett berg där man funnit spår av såväl romare som kelter, ordet lappidum, som betecknar gamla bosättningar nämns i flera källor, varför man tror att platsen varit bebodd långt innan katarerna tog sin tillflykt hit undan kyrkans förföljelser under första hälften av 1200-talet. Byn i sin tur är grundad under 1600-talet av människor med samma nationalitet som sina föregångare, bland vilka det fanns många katolska anhängare som en gång bidrog till att ta död på katarismen. Bland dagens bybor påtalas känslan av att en mörkare energi behärskar byn, medan en ljusare dito upplevs uppe vid borgen. Det är som om katarernas beryktade dualism – spelet mellan ljus och mörker, gott och ont, Gud och Satan, andligt-gudomligt och fysiskt-materiellt, satt sin prägel inte bara på den faktiska geografin utan också på själva bebyggelsestrukturen.

Också för Richards del går yrkeslivet i linje med vad som utspelats i stora delar av dessa trakter. Över trettiofem år har han ägnat åt katarerna, och det förflutna har varit en ständigt närvarande realitet. Anställd på lokalmuseet, guide, föreläsare, författare och poet – allt i yrkesgärningen andas vård av flydda tider. Poeten Richard, diktande om sådant som minner om de gamla trubadurdiktarnas ämnen, söker sig till kärlek och andlighet, till en ursprungligare, mer sann kristendom. Hur leva sitt liv i sann Kristusanda? Traditionellt höviska värden förbises inte heller – allt ingår som väsentligheter i le vrai esprit cathare. Denna anda sågs under medeltiden som ett hot mot katolska kyrkan och enheten i det blivande Frankrike, och faktiskt, än idag anses den utgöra en fara. På annat sätt kan man inte tolka det faktum att museipolitiken mer och mer inskränks, det specifikt katariska ges inte längre fria tyglar utan museipersonalen måste betona mer av nationell enhet. Sydfrankrike hör till Frankrike, punkt slut. Annat är att söndra, att sträva mot farlig pluralism.

Så enkelt kan man inte förknippa katarerna med de provencalska sångare som på 1100-talet sjöng kvinnans lov och uppträdde vid feodalhoven, dit förvisso också katarer välkomnades. Troligtvis tog de intryck av varandra och möttes på samma sätt som människor i det gamla Occitanien gjorde, det vill säga respektfullt och med nyfikenhet och tolerans. Trubadur kommer av ett verb som betyder söka, och det var ju vad katarerna gjorde – de var Gudssökare. Förvisso har vi namn på trubadurer som var praktiserande katarer, exempelvis Guillaume de Durfort och Raimond de Miraval, och förvisso fanns såväl kvinnliga trubadurer som kvinnliga katarpräster. Andra beröringspunkter kan nämnas, så som likartad kvinnosyn, innerlighet, tolerans och andlighet, men att rakt av sammanföra dem låter sig inte göras. Att vara trubadur var att praktisera ett yrke, att vara katar att följa sin religiositet och bibliska övertygelse. Det finns hos trubadurerna heller inga uppenbara litterära belägg på andligt budskap eller apostolisk predikning som liknar katarernas. Richards diktning berör hur som sådana ideal och sådan andlighet som var levande i katarisk livföring, och han har själv för textförfattaren medgett att sökandet efter en genuin kristendom, förenlig med fattigdomsideal, spiritualitet och närhet och hänsyn till natur, förlöst honom som människa. Ovedersägligt är att Annemies och Richards occitanska miljö en gång bejakade skilda kulturer (judiskt, arabiskt, kristet) och att toleransen för särarter utvecklades på ett sätt som idag tycks otänkbart. Att leva efter le vrai esprit cathare är att bejaka dessa medeltida dygder.

Departementet Ariége tillhör Occitanien, som sträcker sig längs med Pyrenéerna och in över franska medelhavskusten. Europas största språkliga minoritet utgörs här av drygt 14 miljoner människor.  Långt ifrån flertalet av dessa betraktar langue d´oc, occitanskan som sitt modersmål, ännu färre förstår det till fullo. Språket, vars närmsta släkting är katalanskan, fick en renässans under 1900-talet, bland annat som en följd av att Frederic Mistral, som skrev på occitanska, fick nobelpriset i litteratur och av att många som under andra världskriget kämpade mot nazismen, inspirerades av katarernas motstånd mot katolska kyrkan. I samband med andra orostider har man också hänvisat till de gamla katarerna; så exempelvis tidigt 1900-tal, då krisen inom vinodlingen tvingade massor av lantarbetare in i arbetslöshet. Vid ett protestmöte i Carcassonne i maj 1907, påtalade en av ledarna, Marcellin Albert, på katarernas hjältemodiga kamp: ”Vi har samma situation som vid tiden för medeltidens korståg. Som vid den tid då albigenserna samlades vid Carcassonnes murar för att försvara sitt land och sin tro, har nu vinodlarnas armé kommit hit idag /…/ 

Ett lika ädelt syfte! Ett lika heligt syfte! Våra förfäder från 1200-talet föll som hjältar för att försvara sitt land. Mina bröder vinodlare, ni är värdiga dem!”. Också under senare hälften av 1900-talet och tidigt 2000-tal påmindes man om att Sydfrankrike inte alltid varit en naturlig del av Frankrike. Man klottrade här och var tre bokstäver för att ilsket påpeka att det förflutnas oförrätter inte var förlåtna – PNO, uttytt Parti National d’Oc. Det må vara ett harmlöst politiskt projekt med regionala förtecken, men utgör likväl en varning. I Sydfrankrike har man inte glömt att de tre grevskap som under medeltiden täckte det område som nu går under namnet Languedoc, krossades av fransk centralmakt i samförstånd med katolska kyrkan. Det Frankrike vi känner skulle skapas – kosta vad det kosta ville.