Något av det svåraste som finns för en kritiker är att recensera verk där människor naket ger uttryck för sina egna tyngsta sorger. En stor del av all världens konst vilar visserligen tungt på ett fundament av olycklig kärlek, men Mikaela Nymans diktsamling handlar om sorg av annat slag. 

Det är på sätt och vis besvärligt för en recensent att innan ha öppnat boken, få information om att verket som ska ges ett utlåtande är en sorgebok över en av poetens allra närmaste människor. Vem är jag att ge något sådant kritik? Något som dessutom innehåller så obarmhärtiga titlar som ”Slutstädning”. Det är en initial och, förmodligen, ganska naturlig tanke. På den följer dock insikten om att det här är lyrik som ges ut på förlag. Det hör till tingens ordning att verket då recenseras. 

I den litteratur som på ett eller annat sätt anses vara särskilt lämpad för kvinnor i olika åldrar har relationen till en syster (eller för all del flera) en alldeles särskild ställning. Författare från Jane Austen till Astrid Lindgren har skrivit fram systern – verklig, inbillad eller vald – som den kanske mest trygga famn livet nog kommer erbjuda dig. Men vad händer när allt det förändras? Bland slangar och lingonsaft navigerar Mikaela Nyman fram på det sjukhus där en nära anhörig andas tungt och långsamt. Diktjaget har rest över hela världen för att konfronteras med döden. 

Att sörja på sitt eget språk och långt borta från dess sammanhang är att sörja ensam. Att sörja långt ifrån ursprungs­familjen är att känna ett personligt ansvar att kommunicera sorgen vart man än går. Processen – och därmed diktsamlingen – blir fragmentiserad. 

En bit in i verket börjar Nyman skapa sig ett slags ordning i kaoset. Det är ju, har vi fått lära oss, vid en förlust meningslöst att ställa sig frågan ”varför?”. På sitt lågmälda sätt struntar Nyman alldeles i det, och undrar hur en människa ”som hade både Gud och Lantrådet på sin sida” behövt ryckas bort. I en enkel strof som ”Allt går igen utom du.” anas en förtvivlan över att tron kan erbjuda så många olika typer av lindring, men att det sällan är tillräckligt då vi står ensamma inför de verkliga tragedierna. 

Hur går man ens vidare från det? Det är i och med den där stora och till synes banala frågan Nyman organiserar en ny verklighet. Den kompakta sorgen bryts av med små, små detaljer som bryter igenom och stannar i minnet. Sorgetiden tar inte slut, men öppnas upp för andra uttryck.

Det fina med poesin som kommunikationsmedel är att den kraftfullt, genom minimalism, kan förmedla de starkaste av tillstånd. Nymans floder av ord är till en början ömsom försiktiga, liksom dröjande, och ömsom till synes okontrollerbara. 

Att sörja innebär här att gå omkring i omgivningar som är välbekanta samtidigt som man vet att platsen ifråga aldrig kan bli densamma igen. På bara några få rader skildrar Nyman allt som är svårt att uthärda med månaden april – tidigare fanns det åtminstone en födelsedag att fira; nu inte ens det. 

Sorgen gör på något märkligt sätt alla perspektiv skeva. Världen krymper men samtidigt tycks avstånden bli ännu längre. Nyman kallar sig för ”långflyttare”, men vart hon än tar vägen verkar sorgearbetet alltid pocka på hennes uppmärksamhet. 

Hon växlar skickligt mellan ett slags objektiv röst som talar om sorg som ett allmänt tillstånd och den sorg som är hennes egen personliga. Den egna sorgen handlar inte bara om att förlora en syster utan förstärks också av den naturkatastrof som förstört hemmet på andra sidan jordklotet. Strax intill strandar 416 grindvalar. Lokalbefolkningen mobiliserar sig för att knuffa ut djuren, och under en kort tid ser det ut som om valarna kommer att klara sig. Men de vänder tillbaka upp på land.  

Mikaela Nyman har skrivit en diktsamling om att organisera det mest oorganiserbara. Små såväl som större detaljer når igenom den kompakta förtvivlan och stannar kvar i minnet. Bilden av valarna som strandar om igen är drabbande; sådär irrationella kan väl människor också vara? Bäst då att söka skapa ordning.