Mörk atmosfär i Gyllenbergs debut

Det lungsjuka husetav Matilda Gyllen­berg är en fängslande och mörk debut. Med ett förträffligt språk tar Gyllenberg avstamp i småstadsidyllen Lockum och målar upp ett något kusligt mysterium som för tankarna till Stephen King och hans Maine, dock utan skräck. 

Det är en mångfacetterad berättelse om moderskap, rädslan för det som är annorlunda och hur långt människan är beredd att gå för att skydda det egna.

På baksidan av omslaget står det: ”En blandning av thriller, saga och psykologisk realism” vilket omedelbart skapar en särskild förväntan hos mig. Jag tänker mig att den ska väcka ett visst obehag, vara lite ryslig och spännande. Min läsupplevelse är dock något annat, jag finner tyvärr inte berättelsen så fängslande som texten på baksidespärmen lovar. 

Det som däremot fångar och drar iväg med mig är språket. Det är rent och luftigt och korrelerar samstämmigt med jag­berättarens person. Det är enkelt och rättframt, utan överdådiga beskrivningar. Den namnlösa jagberättaren är en rak och ärlig person, hon framstår som kall och mycket reserverad. 

Jagberättaren har tillsammans med sin man och sjuåriga dotter renoverat och inrett mannens farföräldrars gamla hus, i det lilla idylliska samhället Lockum. Berättaren är ett kontrollfreak, allt i hemmet ska vara tipptopp och hon är oerhört missnöjd med det mesta i hennes omgivning.

Likgiltigheten inför, och ibland även illviljan mot sitt eget barn, enbart kallad Persikopastejen, väcker stor nyfikenhet. Den här kvinnan kan inte må bra. Huset är färdigrenoverat och inrett, hennes uppgift är avklarad. ”Nu när jag inte längre uppfylls av tankar på lister och kakel och köksinredning har en tomhet kommit över mig, en sorg över att allt är klart.” 

Hon vandrar omkring i huset, känner en oro. Kuddar rättas till, men det är något som fortfarande skaver. Huset har en tryckande atmosfär, som om det försöker säga något.

En minnessjuk granne ger henne en gammal dagbok som tillhört en kvinna som en gång bott i samma kvarter. Hon hette Hild och snabbt blir berättarjaget mer intresserad av Hilds livshistoria än om sin egen omgivning. 

Hild kom från ingenstans med sin sjuårige son Ricke till Lockum i början av 1980-talet. Hon var en kärleksfull hippie med mycket tillit till sin omgivning, till grannarnas förtret. De vill ha bort dem från Lockum. Vad var det som sedan hände med Hilde och Ricke? Långsamt uppenbaras ett tragiskt mysterium, som en dag nästlas in och blir verklighet i jagberättarens vardag. 

Berättelsens styrka är det fängslande språket och atmosfären som målas upp. Ouppklarade grannfejder, ondska, mörker och hat, allt beläget mitt i småortsidyllen med vitmålade hus. 

Under den skimrande ytan lurar svärtan. Hur långt är en människa beredd att gå för att hålla upp en felfri fasad? 

Jag dras med i mystiken kring Hilds öde och husets skumma atmosfär. Men jag förväntar mig mer. Gyllenberg skulle gärna ha fått ta ut svängarna och måla på med svärtan. Det skulle finnas utrymme och berättelsen bäddar för det. Därtill är jag mer intresserad av själva jagberättaren än om Hild. Hennes besatthet av Hild är förståelig. Hild är den goda modern personifierad. Hennes kärlek och omtanke gentemot andra är något som jagberättaren saknar. Hon önskar att hon var mera som Hild, men förmår inte. 

Jag fascineras av hennes mörka tankar och hade gärna önskat få veta mer om henne och vad hon hade kunnat bidra till, och kanske även orsaka, i grannskapet. Hennes karaktärsutveckling är däremot inte helt övertygande. Med tanke på det långsamma tempot fram till berättelsens peripeti känns slutet en aning svepande och inte alltför trovärdigt med tanke på jagberättarens rationella personlighet.

I det stora hela är Det lungsjuka huset en lysande debut med språk och berättarteknik jag hoppas att jag får ta del av snart igen.

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *