Hur mycket kan några cigarettfimpar i en köksspis egentligen förklara?
Förklara vad då? Ett liv? Minnet av det som varit, minnet av föräldrarna, minnet av ett levt liv, men också av det som aldrig blev av? Ett liv i utkanten av cigarettrökandet, iakttagande, sorterande, funderande över vad detta kan betyda. Är det för mycket sagt? Eller: utgör tobaken det stora tabuet? Är den en variant av Julia Kristevas abjekt eller av Jacques Lacans objet petit a? Har fimparna någonting att göra med psykoanalytisk och semiotisk teori? 

Jag förstod tidigt att jag måste ta avstånd från tobaken, cigaretterna. Jag ville inte bli som mina föräldrar, fastna i samma situation som de gjort, två människor jag såg upp till men också kände ett visst avstånd till. Jag älskade dem, så som ett litet barn kravlöst älskar den som föder och tröstar den lilla. De var goda, omtänksamma föräldrar.  

Men cigarettfimparna i spisen. Jag insåg tidigt att de talade om någonting som jag inte ville bli en del av, en värld som inte skulle bli min. Kan jag förklara varför? Vad var det som gjorde att cigaretterna framstod som ett no-no som jag inte ville ha någonting att göra med? Cigarettstumparna som talade om att mamma suttit och rökt vid vedspisen och sedan slängt in fimparna i den släckta härden. 

En enda gång prövade jag på att röka. Jag kan ha varit 12 eller 13 år gammal. Ensam på en brandgata i närheten av föräldrahemmet försökte jag tända en cigarett. Jag drog in röken i mina lungor, ett enda bloss. Jag minns att jag började hosta. Det var det första och det sista cigarettblosset i mitt liv. Men knappast var det ändå hostandet i sig som gjorde det, att jag aldrig började röka. Snarare handlade det om  aversionen eller misstanken mot rökandet som jag då redan utvecklat ganska långt. 

Ändå var det varken en början eller ett slut på mitt förhållande till cigaretterna. Rökandet var i stället någonting som följde mig som ett slags arvedel eller skugga som jag hade svårt att förhålla mig till. Vad betydde rökandet och cigaretterna egentligen för mig? Mitt liv kom att utspela sig i marginalen i relation till rökandet. I ambivalensen. 

Fimparna fanns där så länge jag kan minnas. I den förhållandevis  trånga och omoderna, men småmysiga lägenheten i den övre våningen av det gamla hyreshuset fanns allt det som behövdes i ett hushåll på femtio- och sextiotalen. En toalett, mycket kall under vintrarna, inklämd intill en ouppvärmd vindsvåning, bristfälligt isolerad gentemot vinden. Kallt, rinnande vatten. En Högforsspis i köket och två kakelugnar, en i vardagsrummet och en i sovrummet.  

Mina föräldrar tillhörde den stora tobaks- och rökargenerationen. Industrigenerationen. Krigsgenerationen. Tobaken var en självklar del av deras liv. Både pappa och mamma rökte. Jag tror att de började röka under kriget. Möjligen hade pappa startat redan tidigare. Frågor om sådant ställdes aldrig. När fortsättningskriget började var de båda i tonåren. Pappa led av astmatiska besvär och eksem redan i sin ungdom, liksom sin yngre syster. Han slutade röka någon gång på sextiotalet. Då hade han redan utvecklat allvarliga problem vad gäller andningen. Hans lungkapacitet var reducerad. Jag har inget minne av att han skulle ha rökt i slutet av sextiotalet. Han åt i stället tjärpastiller. Mamma fortsatte röka efter det. Hon satt och rökte på en liten pall vid köksspisen av hänsyn till oss andra. Vi skulle inte utsättas för cigarettröken.   

Jag kan ännu minnas den ambivalenta känslan fimparna gav mig. Jag ville aldrig, tror jag att  jag tänkte, bli beroende av detta. Jag gillade inte tobakslukten, tyckte inte om att dra i mig resterna av den kvardröjande cigarettröken. Men vad betydde egentligen mitt nej till fimparna, rökandet, tobaken? Kanske fanns det inga klara eller entydiga motiv bakom min vägran att befatta mig med tobaken. I varje fall bidrog det till att jag gick en annan väg än mina föräldrar. Men inte bara det. Jag placerade mig i en position som outsider, också inom min egen generation, eftersom så många bland dem rökte. En av mina bästa skolkompisar rökte som en borstbindare. Hemma hos honom var livet av ett mer bohemiskt eller borgerligt-bohemiskt slag än hos oss, en livsstil jag motvilligt beundrade men kände att jag aldrig kunde göra till min.  

Han, inte jag, var en del av rockgenerationen. Han var en av dem som satsade energi på att ingå i en inne­grupp, om så ”bara” i tonåringarnas värld. Att tillhöra de tuffa, de långhåriga, de radikala, de beundrade (i sin egen åldersgrupp), det var vad som räknades. De som vågade sätta sig upp mot föräldra-auktoriteterna, också i form av lärare i skolan. Det var det eftersträvansvärda. Men hörde inte också jag till rockgenerationen, även om jag inte hade långt hår och inte var aktiv i någon rockgrupp? Jag hade ju ändå skivspelare. Jag köpte rock- och popskivor. Jag hade rentav en gång fungerat som disc jockey på stadens diskotek, ett av landets första. Hade jag inte spelat The Doors och Santana för diskoteksbesökarna? Jag gillade The Band och Van Morrison, Paul Simon och Joni Mitchell, men också Neil Sedaka och Carole King. Burt Bacharach …  

Och jag gillade, till en början ganska motvilligt, Frank Sinatra, som egentligen tillhörde mina föräldrars generation. Vad var det hos Sinatra jag tyckte om? Rösten, fraseringen, och att han utseendemässigt, i varje fall i mina ögon, liknade min pappa, speciellt på det där skivomslaget från 1955, In the Wee Small Hours, där han står ensam och grubblande under en lyktstolpe i ett ljus som skiftar mellan blått och grönt, i kavaj, lös slip, hatten skjuten bakåt på huvudet och en cigarett i handen. Han lyfte fram allt det häftiga och åtråvärda i rökandet som ritual, det förfinade och det tuffa, det romantiska, i gesterna och rörelserna, sättet att greppa cigaretten, sätta den mellan läpparna. Allt det jag hade blivit utan när jag sa nej till tobaksrökandet. Hos Sinatra, liksom hos dennes förebild Humphrey Bogart, hamnade cigaretten ofta i ena mungipan. Det ”kvinnliga” sättet att röka såg annorlunda ut. Lauren Bacall eller Ava Garner (Bogarts och Sinatras partners) placerade alltid cigaretten mellan pekfinger och långfinger och mera mitt i munnen.    

Rörelserna som utspelades mellan de två kontrahenterna, mannen och kvinnan, påminde om en balett med eller utan musik. Ett romantiskt involverat par som utväxlade röksignaler mellan sig, ett spel lika intrikat som någonsin trubadurernas uppvaktningar under medeltiden. Ett slags tobaksrökandets moderna riddare och adelsdamer som tillhörde industrialiseringens, moderniseringens, tobaksindustrins och nöjesindustrins klassiska period. 1900–1970, ungefär. Och krigets, där utdelningen av gratis
cigaretter till soldaterna var kutym i många länder, speciellt under andra världskriget.  

Epoken, bilderna, konsten, filmerna, musiken från den här tiden är sprängfyllda av dem. Cigaretter och tobaksrök. De finns där i sången, i dansen, på kaféerna, i reklamen, till och med på reklamskyltarna, neonskyltarna ovanför husen i städernas centrum. I den stad där jag bor fanns en skylt uppe på taket vid ett hus vid torget, en neonskylt med reklam för det inhemska tobaks­märket Klubb. 

Don’t smoke in bed heter en låt skriven av Willard Robison, den nostalgiskt och sentimentalt lagde amerikanske låtskrivaren som skrivit den kanske finaste av alla sånger om tobak och rökande. En sång som signalerar haveriet för en romantisk relation. Sångerskan lämnar sin partner med den sista bitterljuva hälsningen. Några få rader på en lapp på nattduksbordet: ”Ta hand om allt, jag lämnar min vigselring, leta inte efter mig, jag klarar mig nog. Och kom ihåg, älskling, rök inte i sängen.” Den sistnämnda påminnelsen eftersom det ju kunde vara livsfarligt att röka i sängen inte bara på lång, utan också på kort sikt. Brandfaran var –  och är – en del av problematiken kring rökandet. Aldrig har den låten tolkats mer intensivt, mer inkännande än av Nina Simone i en inspelning från slutet av 1950-talet. Och, märkligt nog: låtskrivaren Robisons livstid (1894–1968) kom att sammanfalla nästan exakt med tobaksindustrins boomperiod.

Det finns bara ett par andra låtar som i mitt estetiska universum konkurrrerar om platsen som cigarettlåten framom andra. Den ena av dem är Two Cigarettes in the Dark. Den andra Deep in a Dream. Den första är skriven av Lew Pollack och Paul Francis Webster 1934, den andra av Jimmy Van Heusen och Eddie DeLange 1938. 

Two Cigarettes in the Dark signalerar det som kan vara cigarettens viktigaste uppgift: att sätta fokus på den existentiellt viktiga frågan om ensamhet kontra tvåsamhet. Eller ensamhet och gemenskap som jag skrev om i min studentuppsats. Gabriel Josopovici benämner det cigarettens närmast terapeutiska funktion, att etablera kontakt med omvärlden, att lösa den existentiella ensamheten och Angsten, något cigaretten ser ut att kunna göra, om så bara för en kort stund: ”Två, två cigaretter i mörkret. Borta är lågan och gnistan, kvar finns bara sorgen och två cigaretter i mörkret.” Orden och vändningarna återkommer i ständigt nya variationer i de här cigarettsångerna. För mig är ändå Robert Farnons instrumentala version från år 1954 den ultimata vad gäller Two Cigarettes in the Dark. Den lyfter fram melodins bitterljuva, långsamma elegans. Låten lyckas mana fram både ensamheten och tvåsamheten samtidigt. Att Laura, temamelodin från noirfilmen med samma namn så starkt påminner om Two Cigarettes in the Dark är nog mer än en tillfällighet. 

Deep in a Dream utgör kanske ändå kvintessensen av den estetiserade cigaretten och av rökandet som en gest som i sångtexten producerar ett slags dröm­arabesk. När sångaren släcker belysningen och sjunker ner i sin fåtölj kan han se hur röken från cigaretten långsamt klättrar uppåt i luften. Väggarna försvinner i rökens blågrå ljus medan han ägnar sig åt ett drömmande om det åtråvärda objektet, ett du i sången. Och inte nog med det, röken bygger en stege som duet kan stiga ner längs, mot sångaren, medan musiken uppifrån når paret som glider genom dansen. Sångaren –Frank Sinatra  –  vaknar av att cigaretten bränner honom. Men det är inte handen som blir sargad utan hans hjärta, fyllt av sorg och ångest över att allt bara var ett minne, en dröm. 

Cigarettsånger finns i alla populära genrer, själv­fallet. 

Cigarettes and coffee är en klassisk soullåt, skriven av Eddie Thomas och Jerry Butler, inspelad 1966 av Otis Redding. Låten sammanfattar en genre, soulballaden, och en period, sextiotalets soul-era, när genren kändes som allra vitalast och mest angelägen. I sången är klockan kvart i tre på natten. Sångaren sitter och pratar med sin älskade över en kopp kaffe och ett par cigaretter. Han är tillfreds. Men samtidigt andas låten ett svårmod, vilket gör den svårtolkad, också som cigarettlåt. 

I countryn vimlar det av tobakslåtar. En av de mest kända countrylåtarna med tobak och rökning som tema är Smoke! Smoke! Smoke! (That Cigarette). Tex Williams hitlåt från 1947 är speciell eftersom den kombinerar cigarettrökandets romantiska, spänningsinriktade och morbida element på ett sätt som måste ha varit ovanligt vid den här tiden. ”Och om du röker ihjäl dig, låt Petrus vid pärleporten få veta att du avskyr att låta honom vänta, men du behöver bara få en cigarett till.” Det finns ett starkt realistiskt anslag i sången som kan kännas framåtblickande. Texten använder rentav ett ord som nikotinslav. Den banar väg för känslor som i dag är vanliga i västvärlden: tobak och rökning är farligt för hälsan, tobaken borde förbjudas, det är statens plikt att trumma in riskerna med rökning hos befolkningen. 

Mytologin kring den amerikanska countryn har ofta präglats av en tuffhet och en macho-attityd som är mer vilda västern än rock’n’roll. Visuellt fick den tuffheten sin perfekta sammanfattning i reklamen för ett cigarettmärke. Det som utmärker tobakstillverkaren Philip Morris reklam för The Marlboro Man är att allt detta utspelar sig i en visuell domän där synen, blicken, distanseringen har lett till en försvagning eller utradering av människans känsla för sin kropp, dess utsträckning i rummet. Blicken, ibland understödd av sång och musik, har suddat ut de övriga sinnena, hudens, näsans och munnens regimer. I stället har bilderna fortsatt att tränga sig på i en mängd olika former: som tecken, symbol, signal. Laddade med ett innehåll som kan förefalla godtyckligt men i verkligheten är noggrant uttänkt har bilderna av tobaken och rökandet etsats in. En av de starkaste inetsningarna föreställer den tuffe, men samtidigt romantiskt inriktade Marlboro­mannen, cowboyn med sin Stetsonhatt, sitt fårade ansikte, sin skarpa blick. Bilden talar om fria vidder, oberoende, rådighet, manlighet. Det amerikanska i en enda sammanfattande bild. 

Genrerna kan växla men motivet består. Tobakens förföriska rökringar, använda i titeln på en swinglåt från trettiotalet, Smoke Rings, blev till den grad effektiva att de lätt kunde överföras till Europa och Norden. De utgör en signatur för ett radioprogram med swingmusik och ingår i programmakarens namn, Leif ”Smoke Rings” Anderson. En annan Anderson, jazzsångerskan Ivie Anderson, uppbackad av Duke Ellingtons orkester, sjöng om att kärleken var som en cigarett, Love is like a cigarette. Och igen, liksom i Deep in a Dream, signalerar cigaretten någonting undanglidande. Kärleken är som en cigarett eftersom den försvinner precis som cigarettröken och lämnar efter sig inget annat än sorgens aska. Metaforiken i låten blir ganska krystad: kärleken upplevs som glöden hos en cigarett. Cigaretten som vidrör sångerskans läppar påminner henne om den älskades läppar, ända tills alltsammans försvinner ut i tomma intet, som när man fimpar en cigarett.

Cigaretten och cigarettröken tillhör också storstadens och exilens domän, gangstrarnas, detektivernas och spionernas värld. Film noirens och Humphrey Bogarts värld. Några sekunder i Casablanca (1942) har fått en betydelse vad gäller rökningens estetik som är minst lika stor som någonsin Marlboromannens. Det är Bogarts grepp om cigaretten i en laddad scen i filmen, ett möte mellan barägaren Rick (Bogart) och kapten Renault (Claude Rains), den lokala polischefen för Vichy-regimen i franska Marocko under andra världskriget. Bogart håller cigaretten mellan tummen och pekfingret, ett grepp som kan påminna om cigarr-rökningens. I tobakens ikonografi signalerar detta enligt Marcel Danesi ett ”manligt” grepp. Visserligen greppade Bogart ibland cigaretten på ett mer ”kvinnligt” sätt, mellan pekfingret och långfingret. Men den gest han använde i scenen med Rains blev den som slog igenom som en manlighetssignal. Det greppet skulle Marlon Brando och James Dean använda sig av under följande decennium i filmer som Linje Lusta och Jätten, med cigaretten i mungipan eller hängande mitt i munnen, signalerande uppror, rebelliskhet, att vara cool. På sextiotalet vidareutvecklade Bob Dylan cigarettikonografin. Han höll i cigaretten på ett ”kvinnligt” sätt mellan pekfinger och långfinger och lät cigaretten dingla i munnen, den ultimata sextiotalshipstern. 

Kvinnorna och cigaretterna har, i en värld som långt formats av den manliga blicken och erfarenheten, placerats ut i periferin. Också Lauren Bacall, Rita Hayworth och Ava Garner rökte, men deras sätt att röka fick inte alls lika stor uppmärksamhet i media som de manliga rökarnas. Och när de rökte var det ofta mannen som bjöd på cigaretten, enligt de regler Danesi beskrivit för den här typen av intim samvaro. Frapperande är hur viktig inandningen och speciellt utandningen av röken är hos de kvinnliga filmstjärnorna. Här är estetiseringen av och kring rökandet driven till sin spets. Bland många exempel på hur noggrant rörelsemönstret är utformat tittar jag på ett youtubeklipp ur filmen Separate Tables från år 1958, med Rita Hayworth och Burt Lancaster. Rita Hayworths sätt att röka känns koreografiskt instuderat. Burt Lancaster avvaktar, involverad i ”tobaksdansen”. Mark Morris skriver att det var Hollywood som lärde kvinnorna röka. Efter utländska förförerskor som Marlene Dietrich och Greta Garbo som gjorde cigaretterna sexiga följde en ström av amerikanska rökande kvinnor: Katharine Hepburn, Lauren Bacall och Rita Hayworth, som enligt Morris såg ut som om de fötts med en perfekt tänd plym av rök strömmande ur sina munnar. 

Horace Engdahl knyter i ett av de längre avsnitten i Cigaretten efteråt samman cigarettrökandet med den sexuella akten. Uppfinnandet av cigaretten och upplevelsen av det första blosset på en nytänd cigarett gav, skriver han, människan en ny, oslagbar rit när hon står inför det absoluta: döden, orgasmen, katastrofen, det tomma arket. Engdahls text handlar om en annons med ett yngre par som slappnar av efter ett samlag med varsin rykande cigarett i handen. Tidpunkten är sextiotal eller sjuttiotal, en period när skamlösheten var som störst i vår kultur, som Engdahl uttrycker det. 

Cigaretten och fimpen kan, tror jag, mycket väl kopplas samman med det Lacanska objet petit a (a som i autre, det andra), om man håller i minnet ett par saker. Den första är att Lacan talar om en spegelbild  som någonting som tycks kunna förklara barnets upptäckt av sitt jag i åldern 6–18 månader. Barnet ser en gestalt i spegeln som är främmande, men som kan identifieras som egot, med hjälp av föräldrarna. Den andra är att spegelbilden eller -bilderna  (Lacan använde sig av en apparat med två speglar, en plan och en konkav) inte kan förklara den faktor som aktiverar både åtrån och ängslan hos subjektet. Här kommer Lacans objet petit in, ett begrepp som handlar om relationen mellan mättnad och brist hos människan. Objet petit a är, tycks Lacan mena, åtråns orsak, men inte dess objekt.  Däremot kan Objet petit a uppfattas som både ängslans objekt och den sista oreducerbara reserven hos människans libido, enligt Lacans seminarium X, om ängslan, från år 1962–1963.

Men är det ändå abjektet hos Julia Kristeva som kommer närmast mitt eget förhållande till tobaken? Abjektet som befinner sig någonstans på en flytande skala mellan objektet och subjektet. Därmed representerar det tabuiserade element av självet som separerats i ett gränsområde i psyket. Det som finns utanför den symboliska ordningen är också det som stör frågor om identitet, språk, gränser. Att möta abjektet är en traumatisk upplevelse som liknar den som är kopplad till smuts, avfall och död. Enligt Kristevas teori handlar det om att utesluta den del av oss själva som har med modern göra. Vi måste avvisa det moderliga, det objekt som skapat oss, för att kunna forma en identitet. Men, för att tala med Lacan: mötet mellan människa och språk föder ett subjekt som är främmande för sig självt, ”ett jag som tänker där jag inte är och inte är där jag tänker”. Och Kristeva igen: ”Jag antar att jag tror att jag kan veta”. Det är det avgörande. 

Varifrån kommer alltså min fascination för tobak, cigaretter och rökare inom musik, film, media? Som jag försökt visa måste svaret handla om psykologi, minnen, val av livsväg och oförverkligade alternativ. 

Hur mycket kan några cigarettstumpar i en köksspis förklara? Att tobaken förkortade mina föräldrars liv är något jag inte kan komma ifrån. Liksom det att jag aldrig blev den jag trodde jag skulle kunna bli. Som tonåring drömde jag om att resa till Stockholm, söka in till filminstitutet och bli filmregissör. Men pappas bestämda nej var tillräckligt för att jag inte skulle våga ta steget. Jag valde en annan, kanske säkrare, kanske tråkigare väg. Var det min känsla av bristande kurage som fick mig att identifiera mig med alla dessa manliga rökare: Truffauts Antoine Doinel, Godards upproriska Belmondo-figurer i Till sista andetaget och Pierrot le fou, Alain Delon i Melvilles Le samouraï, Sinatra, Bogart, Brando? 

Det vilar ett romantiskt, lite patetiskt skimmer över ett sådant drömmande. Var inte gestalterna jag beundrade låsta i sin ensamhet och det oförlösta i de liv som beskrevs på filmduken? Ett slags moderna Dante-figurer, fastfrusna i sina existentiella poser, dömda att ständigt på nytt upprepa sina gester och ansiktsuttryck? Parafraser på van Goghs dödskalle med en brinnande cigarett mellan tänderna?

Men det finns en alternativ tolkning som kan vara minst lika viktig. Filmen som konstart är visserligen, liksom rökandet, beroendeframkallande, säger Gabriel Josipovici. Men den förefaller oss naturligare än verkligheten, inte för att den flyr in i fantasins värld utan tvärtom för att den befriar oss från våra privata fantasier och de åtaganden som följer med dem. Den tanken kan man hitta hos Stanley Cavell. Att se film blir för Cavell liktydigt med att vilja få kontakt med världen. 

Samtidigt: tittandet och lyssnandet fjärmar mig från min kropp, från den omedvetna, direkta känslan för min relation till världen, min förbindelse med världen, det Josipovici är inne på i sin bok Touch. Han skriver om pilgrimsfärder som ett sätt att under medeltiden och i den hinduiska kulturen ha kontakt med verkligheten. Uppleva verkligheten, känslan av närhet och distans. Hudens, näsans och munnens regimer. 

Cigaretterna som budbärare från gårdagen. Tobaken som pharmakon/pharmakos. Både gift, medicin och syndabock i Jacques Derridas Platonläsningar.

Lite godis och popcorn. Några fimpar i en köksspis. Det är allt.

Litteratur

• Cavell, Stanley. The World Viewed: Reflections on the Ontology of Film. Harvard University Press, 1979
• Danesi, Marcel. Of Cigarettes, High Heels, and Other Interesting Things: An Introduction to Semiotics. Palgrave Macmillan, 2016 
• Derrida, Jacques. Platons apotek, i Apoteket. Kykeon, 2007
• Engdahl, Horace. Cigaretten efteråt. Bonniers, 2011
• Josipovici, Gabriel. Touch. Yale University Press, 1996
• Kristeva, Julia. Fasans makt. En essä om abjektionen. Daidalos, 1991 
• Lacan, Jacques. Anxiety. The Seminar of Jacques Lacan. Book X. Edited by Jacques-Alain Miller. Polity Press, 2014
• Lacan, Jacques. The seminar of Jacques Lacan: The Four Fundamental Concepts of Psycho-Analysis. W. W. Norton & Company, 1998
• Morris, Mark. Ciggie stardust. The Guardian, 26 september 1999