Mamma är Adrian Pereras debut som romanförfattare. År 2017 debuterade han med diktsamlingen White Monkey, som samma år vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap.” 

I Mamma befinner vi oss i en liknande miljö med en singalesisk mamma, en finlandssvensk pappa och en son som inte riktigt hittar fram mellan de polariserade identiteterna. 

Det är ur barnet Tonys perspektiv som berättelsen skildras, läsaren förblir begränsad till barnets infantila blick vilket förtydligar och fördjupar avståndet mellan läsaren och övriga karaktärer. Tony har svårt att greppa det som händer omkring honom. Hans mor Constance talar fyra olika språk och blandar dem friskt. Han märker hennes oro, men hon förnekar den och intalar både sig själv och sin son att allt är som det ska. 

Pappan Reidar träffar han bara en gång i veckan. Pappan vill helst att Tony ska bo hos honom, vilket han säger rakt ut varje gång de ses. Det finns en viss antydan om att det är Constance som av oklara orsaker skilt sig från Reidar. Reidar vägrar ta av sig vigselringen. Föräldrarnas relation skapar förvirring hos Tony, han får aldrig något klart svar på varför föräldrarna skilt sig eller om de fortfarande älskar varandra.

Det är väldigt varmt. Huden är klibbig, glassen smälter. Tony tillbringar sin tid — jag antar att han har sommarlov — ensam hemma i soffan och tittar på Luftens hjältar om och om igen. Hur han förhåller sig till sin tillvaro präglas av mammans flyktiga respons på hans frågor. Många gånger förstår han bokstavligen inte vad hon säger eller antyder. Det blandas friskt mellan svenska och engelska. Ibland även singalesiska och finska. Det finns ett appendix i slutet av boken med översättningar, eller tolkningar av de finska, engelska och singalesiska citaten. Till skillnad från Tony får läsaren tillgång till begrepp som han själv saknar för att förstå kontexten. 

Det jag finner intressant och spännande är att själva berättelsen är försedd med fotnoter, i vilka Tonys förvirrade tankar framkommer. För det mesta är noterna reaktioner på eller tolkningar av vad de vuxna säger: ”Hon säger att vi ska. Hon säger att vi ska. Jag vet inte. Hon säger att vi ska ha roligt men hon tänker byta lås och ingenting händer.” 

Jag som vuxen läsare förstår ju att mamma Constance ger Tony de svar hon anser vara betryggande. Men hur ska ett barn lita på att allt är bra, när mamman ändå bara jobbar och oron är så påtaglig att hon vrålar ut sin magsmärta mitt i natten?

Distansen befästs konkret genom språket. Det mest utmärkande med Mamma är just det — språkets förmåga att främmandegöra och skapa distans mellan barnet och de vuxna. Skickligt tydliggör Adrian Perera hur ett barn kan uppfatta omvärlden. Tillvaron, omvärlden, är de vuxnas domän. Ett barn står vid sidan av som betraktare, någon som försöker begripa vad som försiggår. För ett barn kan omgivningen te sig magisk, den barnsliga fantasin ger liv åt det som inte lever. 

Kan man som läsare lita på det som Tony ser och hör? Jesustavlan i vardagsrummet flyttar på sig, hjärtat i Jesus bröst glöder. Tony har svårt att skaka av känslan av att någon eller något befinner sig i hemmet, och han kan inte undgå att gång på gång snegla mot tavlan, känna Jesus blick. 

Boken beskrivs som en skräckroman. Visserligen finns det ett diffust obehag som inte bara är Tonys förvirrade känslotillstånd och oförmåga att sätta ord på dem. Saker flyttar på sig och någon (men vem?) verkar ha fotograferat Tony och hans mamma när de sov. Här finns en mycket påtaglig och obehaglig känsla av att en förälder kan tas ifrån ett barn. Tony är ständigt orolig för att mamman ska försvinna från honom, att hon kommer bli tvungen att lämna Finland. Skräcken är ett barns skräck — den om något borde tas på allvar. Det sorgliga här är att ingen tycks förmå ge Tony den trygghet han behöver. Barnets frågor blir obesvarade då ingen vuxen bemöter hans förvirrade känslotillstånd. Språket är vår viktigaste komponent för att göra världen gripbar. För ett barn kan också känslor vara skrämmande om det inte finns ord och begrepp för dem. Tony söker svar på sina frågor, i synnerhet de som handlar om föräldrarnas skilsmässa, men de svar han får är diffusa, flyktiga och undvikande och många gånger för abstrakta för ett barn: ”Din pappa, han… Nå, ingen vits att tänka på sånt. Bäst att gå vidare i livet. Bara att skratta och glömma … Nuet har vi som gåva, framtiden får vi som fröjd och fan ta det förflutna.”

Även om jag stundtals är mer fascinerad av romanens lingvistiska uppbyggnad och tematiken kring språkets makt än själva handlingen, kan jag gott konstatera att Adrian Perera är en begåvad och innovativ ordkonstnär som tar berättartekniken till en ny nivå.