Från Karalåtin till noveller om karar

Axel Åhman, Klein, Schildts & Söderströms, 2020

Sven befinner sig vid en korsning och tittar vänster, tittar höger. ”Sen stod han stilla.” Protagonisten i inledningsnovellen står inför ett val mellan det kända och det okända. ”Med öppen mun tittade han rakt fram mot den fläckiga vägen som han kunde utantill.” Det är längs med den vägen Axel Åhman guidar läsaren i debutboken Klein – elva noveller rak väg genom Österbottens landsbygd med dess socialnormativa trafikskyltar.

Åhman är sedan tidigare bekant som basisten i den musikaliskt skojande humorgruppen KAJ med låtar som ”Karalåtin”. Bortsett från musiken är humorgruppen utmärkande för att de framför sitt material på Vörådialekt. 

År 2016 visade Åhman sina litterära framfötter och vann tredje pris i skrivtävlingen Arvid Mörne med novellen ”Bastutronen”, vilken även ingår i novellsamlingen. Nu står Åhman på egna ben och dialekten har följt med på vägen, men har reducerats till novellernas dialoger. I enlighet med KAJ:s humorstil är igenkänningsfaktorn närvarande, men sjungande skojfriskhet har ersatts av en ömmare vardagsrealism där komedi samåker med tragedi.

Vad och vem är klein? ”Klein är inte bara ett ord, det är den ultimata skymfen”, skriver Åhman som inledande förklaring. I hans litterära värld får klenhet olika uttrycksformer. Man kan vara ”klein i hovo” om man har rollen som byns driftkucku, om man inte drevar upp mopeden blir ”an ju liti klein” och om man inte antar dumdristiga utmaningar såsom att olovligt rida på en ko följer frågan ”E do klein?”. Jag säger man, eftersom det här är berättelser om  män i olika åldrar. Om man inte är en klassisk karakar passerar man inte heller som en likvärdig medlem i det rurala samhällets machosällskap – då är mannen klein.

Den novell som berör mig mest är ”Verktygslådan”, som ömsint porträtterar en far- och sonrelation. Fadern är stöpt för att meka med motorer, något som inte gått i arv. Här finner jag beröringspunkter med mitt eget liv, som opraktisk son till en allfixare som alltid landar på fötterna. Verktygslådan i novellen, liksom i verkligheten, är en otymplig sak i stålplåt, en tung back som man ogärna ser landa på fötterna. 

Foto: Erik Åhman

Verktygslådan är ett slags Muminmammans handväska för ”riktiga” män. Kommunikationen sker med det språk fadern kan, det han har till hands i sin verktygslåda. Vad finns i Åhmans litterära verktygslåda? Svar: igenkänning.

Åhmans specialitet är att träffa cementerade fläckar på vägen. Den som känner till landsbygden känner säkert igen bensinstationens kverulerande kaffegubbar, som verkar vara en del av inredningen. Eller jaktlagets rökande råskinn som tror sig vara antihjälten i en spaghettivästern. 

I prisnovellen ”Bastutronen” når den maskulina envisheten sin kokpunkt. En man kliver inte ut ur bastun bara för att han befinner sig i ett smärre inferno. Mannen i novellen både skapar och upprätthåller bilden av manlighet genom sin uthållighet och idioti – skopkast för skopkast. 

I Åhmans noveller skaver också ungdomen skarpt i bakfickan. Övergången från pojke till man berättas genom initiationsriter, som att dricka den första ölen eller att skaffa en moped – ofta som ett resultat av grupptryck.

Realismen i Klein går knappast att förringa. I ”Smörgåstårtan” äter begravningsprästen smörgåstårta med vämjelse och förakt, vilket grundar sig i en existerande företeelse – vissa präster tvingar i sig denna ceremoniella favorit med kontinuerlig avsmak. Verkligheten är Åhmans gebit. Stilen är okonstlad prosa med dialektala inslag och bildspråklig finess, som tillbörligt får samklang med berättelsernas innehåll.

Med det sagt är realismen tidvis så påfallande att den paradoxalt nog inte alltid är trovärdig. Stundom är karaktärerna stereotypiskt förenklade och novellerna något förutsägbara, till och med under de dråpligare inslagen. Som läsare saknar jag överraskningar och mer komplexitet i Åhmans persongalleri och narrativ. På grund av novellernas rumphuggna slut får konflikterna inte resa hela sträckan trots att det finns potential i tanken.

Klein tangerar en konflikt som fått skruv i diskursen om manlighet, inte minst till följd av psykologen Jordan Petersons rabulistiska försvar för manlighet. Mansrollen är i ett skede av kritisk analys – frågor som social konstruktion versus biologi är under aktuell lupp. Ankdammen har fått ett välkommet skönlitterärt bidrag om ämnet i och med Åhmans bok. Intressant nog framkommer få kritiska oppositioner mot manlighet i boken – de ”klena” har snarare något av ett manlighetskomplex och önskar vara en del av den traditionella samhörigheten.

Sven som anses vara klen i förståndet i novellen ”Stora vägen” är byns driftkucku. Han står vid en korsning och inför två val – att cykla till sitt ställe som han kan utantill, där de kverulerande och mobbande kaffegubbarna regerar eller att besöka det nya köpcentret i byn där allt kan hända. Åhman valde att gå den väg han kan utantill – vilket resulterar i mycket att känna igen men även något att sakna. 

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *