”Mem” är ett relativt frekvent förekommande men likafullt undflyende begrepp i samtidsvokabulären. De flestas tankar går förmodligen till en hopparning av bild och text som i humoristiskt eller satiriskt syfte sprids på sociala medier och ibland också gör lite mer permanenta avtryck – jag tänker här på samlingsvolymen Tomppi’s memes (2019) som bjuder på ett urval av Tomas Bäcks dråpliga men ofta även tankeväckande alster. För att man ska kunna tolka dem fordras bakgrunds­kunskap, om personer, fenomen, historia, seder och trender. Utan en sådan referensram försvinner eller försvagas den eftersträvade effekten. Mem-kreatören snappar upp och ser meningsfulla förbindelser mellan olika slag av informationsinnehåll i våra uppkopplade och sammanlänkade kulturmiljö-
er.  

Evolutionsbiologen Richard Dawkins, som introducerade termen i sitt verk Den själviska genen (1976), ser memet som en kulturell motsvarighet till den biologiska genen: ”En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön”. 

Dawkins nämner melodier, slagord, trosföreställningar, klädmoden, sätt att tillverka krukor och kunskapen om hur man bygger ett valv som exempel på mem. Termen tangerar alltså högt och lågt, det perifera och det centrala, det abstrakta och det konkreta, i princip alla former av information, den mänskliga kulturen i vid bemärkelse. 

Grundtanken är inte så svår att greppa, också den definition som är den mest allmänt omfattande, ett mem är ”den minsta själv­replikerande kulturella enheten”, ter sig ganska förståelig, men frågan är vilket vetenskapligt värde en sådan teoretisk konstruktion besitter. Detta råder det olika åsikter om.

Föreställningen om ”självreplikerande enheter” som sprids i kulturen likt sporer eller frön är anslående och kan upplevas som intuitivt riktig eller i varje fall som en fruktbar metafor. Mem har långsiktiga effekter på en kulturell makronivå men verkar i ögonblicket på mikronivå: den där melodi­slingan som snurrar i din skalle, psalmen eller julsången som du lärde dig utantill i lågstadiet men bara minns en snutt av, gamla teve­vinjetter eller urmodig datorgrafik, 24-­formen i taiji, allt äger potential att igångsätta en meningsskapande syntes, en konstnärlig process. Början till en slagdänga, en dikt eller en romansvit kan vara en liten trådände i tanken, ett mem som triggar en associationskedja. 

Mem finns och får betydelse i ett sammanhang; kanske är det så att idéer alltid är kollektiva även om exempelvis en dikt tillskrivs en bestämd upphovsperson. Bland författare är det en vanligt förekommande föreställning att ifall man har ett spännande uppslag så gäller det att inte dröja för länge – tankefröet svävar i luften och kan också spira hos någon annan. I kulturen och konsten är ingenting helt individuellt eller privat. 

I min egen skalle finns det gott om öronmaskar, ekon och brottstycken som ackumulerats under en livstid och det är ofta i denna kökkenmödding jag rotar när jag söker användbart material. Inte så sällan dyker det upp utan egentlig möda; det handlar mera om uppmärksamhet, att se till att jag befinner mig i det mentala tillstånd där jag noterar det som virvlar fram. 

Allt som oftast har jag upplevelsen att ett koncept eller ett material inte är mitt eget; det är något jag får pejling på och gör bruk av i konstnärligt syfte. Detta har inget med mystik eller metafysik att göra, som jag ser det, utan visar hur den mänskliga hjärnan fungerar och hur varje text emanerar ur en kulturell kontext. Skrivarutbildningar brukar ofta fokusera på hantverket, på respons och text­kritik, men minst lika viktigt är att lära sig hitta de där platserna och tillstånden där man blir mottaglig för dikten, där sporerna får fäste.   

Ett diktfragment som jag aldrig gjort något av (förrän nu) men som ibland ploppar upp i tanken utan synbar anledning är en vers ur William Wordsworths dikt ”My Heart Leaps Up” (1807): ”The child is the father of the man” – ”Barnet är mannens far”. Wordsworths dikt uttrycker en önskan om att den vördnad författaren som barn kände inför naturens under, inför skapelsen, ska bestå livet ut – ”Or else let med die!” Att förlora förmågan att förundras jämställs med en förlust av existentiell mening och av konstnärlig skaparkraft. Den här beskrivningen av barndomen, som en edenisk tid då sinnena är ogrumlade och kontakten med omvärlden är naturlig och omedelbar, representerar en anrik tanketrop. 

Här finns det en uppenbar risk för att barnets värld förenklas och sentimentaliseras, men det är samtidigt ganska lätt att relatera till den. När man kommer upp i åldrarna blir barndomens känsla av stark närvaro och påtaglighet ett minne blott, syrsorna hörs inte längre och ängens doft är betydligt mildare än förr. Tiden verkar som ett sinnesdövande filter. 

Wordsworths dikt läste jag första gången under mina studieår på 1980-talet, men versraden kände jag till redan tidigare, utan att veta att det handlade om ett citat ur en dikt. Formuleringen dyker upp i vitt skilda sammanhang, ordagrant återgiven eller i förvanskad eller parafraserad form. Child Is Father to the Man (1968) är titeln på den amerikanska rockgruppen Blood, Sweat & Tears debut-LP, enligt min uppfattning den enda riktigt intressanta skiva bandet någonsin gjorde. Efter den byttes frontfiguren Al Kooper ut mot sångaren David Clayton-Thomas och musiken blev fläskigare och mera konventionell, samtidigt som bandet rönte stora kommersiella framgångar. Skivan kände jag till i tonåren, även om jag hörde den i sin helhet betydligt senare. 

Den periodmässiga närheten kan lura en att se en koppling mellan skivtiteln och det raspiga yttrande Neil Armstrong fällde när han tog sitt första steg på månen den 20 juli 1969: ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind.” Det handlar knappast om ett avsiktligt eko, men citaten samverkar ändå i min tankevärld; att skapa meningsgivande mönster handlar som bekant inte enbart om att observera fakta utan också om att ställa dem i det fiktivas tjänst, exempelvis i en dikt.   

Det som gjorde att satsen ”barnet är mannens far” häftade fast sig i mitt minne har inte så mycket med dikten eller skivtiteln att göra, även om dessa med tiden breddat min förståelse, skapat ett nätverk av referenser runtom. Den primära attraktionen fanns i språket, i den retoriska figur som också är en tankenöt, en paradox. Det är logiskt omöjligt att barnet är sin egen far, det är nonsens, men det är nonsens av ett slag som potentiellt öppnar upp bråddjup eller åtminstone ger en roande aha-upplevelse. 

Utan paradoxer och antinomier förtvinar språket, och mest av allt det konstnärliga. Synar man den aktuella utsagan lite närmare är den ju inte alls orimlig: barnet kommer först, den vuxne anländer alltid i efterskott. Frågan är då vem som har den mer autentiska erfarenheten, är det mannen eller kvinnan som formats av vuxenlivets krav eller barnet som representerar någonting mera ursprungligt och ohämmat? 

För vuxna kan barnet ibland framstå som en gåta. ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”, lyder inledningsraden i Olle Adolphsons kända visa om ”det gåtfulla folket”. Vi underskattar ofta barnens förmåga att ta in information, reflektera och dra slutsatser – det har jag själv och säkert också många andra hågkomster av från barndomen. 

Jag var inte den som de vuxna trodde att jag var, jag var någon annan – en formulering som naturligtvis anspelar på Arthur Rimbauds berömda utsaga om poeten som siare: ”Je est un autre”. Och man spinner vidare på denna tanke landar man i en trop som är betydligt mer oroande än den som ringar in barndomen som ett paradisiskt tillstånd. Det uråldriga barnet är allseende och allvetande – det bär med sig insikter som sträcker dig långt bortom vuxenlivets konventioner och pragmatiska eftergifter. Huvudpersonen i Johanna Boholms kortroman Papp (2020) är på väg bort från hemmet och barndomen i samma ögonblick som han kommer till världen. Som nyfödd ruskar han av sig slemmet, sträcker på sig och ger sig sedan i väg: han vet redan allt. Detsamma gäller för flickan Evelin i Boholms mytiskt färgade långdikt Inna (2020): ”Inna kallar på mig / kallar mig Evelin / och jag vet redan allt”. 

Också denna trop kan förstås ses som tolkning på vuxna villkor, ett sätt att mytologisera barndomen i linje med den vuxnes behov. Ett berömt citat ur den engelske författaren L.P. Hartleys roman Gudarnas budbärare (1953) lyder: ”Det förflutna är ett främmande land; de gör saker annorlunda där” – och detta gäller förvisso också för barndomen. När vi nått mogen ålder är den inte direkt tillgänglig för någon av oss. Våra minnen är för det mesta förvrängda och opålitliga, de färgas av efterrationalisering eller efterdramatisering och berättar vanligen mer om oss som vi är idag än om den som vi en gång var. 

Och ändå: barnet bär vi med oss, det seende barnet eller kanske det sårade, vår gåtfulla föregångare. Vuxenidentiteten kan ibland kännas som en hinna som döljer barnet inom oss, ett barn som kanske aldrig riktigt hinner mogna innan det är dags att ”gå i barndom”, en eufemism för att bli senil och åldersbruten. ”Knän blifwa styf, din foot han waklar, och måstu på sidston / Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre”, så målar Fru Dygd upp livets dystra afton i Stiernhielms hexameterdikt Hercules (1658). Det finns slående paralleller mellan barndomen och ålderdomen, det är livsfaser då människan förlorar sin talan och inte riktigt räknas, båda är undantagstillstånd eller transportsträckor, ifall de betraktas med prestationsinriktade och självupptagna karriäristögon.

I John Ashbery: They Knew What They Wanted: Poems & Collages (2018), ett verk redigerat av Mark Polizzotti, får man ytterligare bekräftelse på något som läsare av den amerikanske poetens verk länge vetat, hur viktig den populärkultur författaren tillägnade sig under barndomen var för hans utveckling. 

Seriestrippar, veckotidningar, reklambilder, sångtexter, Hollywoodfilmer, radioprogram och jinglar lagrades i minnet och återanvändes såväl i Ashberys collageinspirerade dikter som i de vykortscollage som författaren gjorde under nästan hela sin karriär, en mindre känd sida av hans konstnärliga verksamhet. 

Ashberys poesi handlar som så mycken senmodernistisk och postmodernistisk konst om att omformulera relationen mellan högt och lågt, folkligt och elitistiskt, och i enlighet med en sådan estetik är det naturligt att utnyttja det populärkulturella gods man bär med sig. Hos Ashbery får man ändå intrycket att detta tidiga material betyder någonting mer, det är höggradigt bränsle för poesins reaktor. 

That’s one small step for man, one giant leap for mankind. Armstrongs berömda ord är tautologiska. De oräkneliga substantiven ”man” och ”mankind” är i princip synonyma. Hur kan någonting både vara ett litet steg och ett jättelikt kliv för mänskligheten? Det som saknas är den obestämda artikeln ”a” som preciserar genom att förvandla ”man” till ett räkneligt substantiv: ett litet steg för en enskild människa, ett gigantiskt kliv för mänskligheten. 

Det är oklart om detta var vad Armstrong egentligen sade, han hävdade själv så, men senare när han åter tog del av inspelningen blev han osäker – det går inte att via hörseln urskilja någon obestämd artikel i bruset. En ljudspecialist som år 2006 analyserade den grafiska återgivningen av ljudvågorna menade dock att det fanns en liten våg eller bula i mönstret som antydde att artikeln hade uttalats, men så snabbt att det inte gick att uppfatta.

Det är sådant man kan bli att tänka på: betydelsen av en obestämd artikels vara eller icke-vara, avståndet från jorden till månen och tvärtom (i genomsnitt 384 400 km), den enorma risktagning månlandningarna innebar och Apollo­projektet som historisk fond för en barndom. Månlandningen är ett av mina tidiga televisionsminnen, en kontaminerad reservoar som har utformats av dåtidens teknik och dess begränsningar – det svartvita bildflödet i tjocktevens ruta, flimret och ljudstörningarna – och av Neil Armstrongs och Buzz Aldrins studsiga rörelsekoreografi på den dammiga mån­ytan, klumpighet och lätthet i samspel på en utom­jordisk landningsplats – som också blir ett slags minnespalats och en medial urscen.  

Ovanför Neil, Buzz, Örnen och miljontals teve­tittare: Michael Collins i moderfarkosten, väntande i omloppsbana. 

Som dikten, tänkte jag nästan skriva, utan att riktigt veta vad jag vill säga med det.