Ralf Andtbacka

Tua Forsström

Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv  på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.

Ralf Andtbacka

Gösta Ågren tillhör de poeter som skapat en diktvärld med omisskännliga drag. Han förenar det lokala och det universella, det personliga och det allmänmänskliga, på ett sätt som är utmärkande för stor litteratur. Det finns kärvhet i hans poesi, en strävan att i alla skeden se klart på livet, men genom sin speciella formuleringskonst är han samtidigt något av en tröstare.

Claes Andersson

Gösta Ågren är en egensinnig och imponerande mänska och författare. Han är kompromisslös, ständigt nyfiken och nytänkande, antingen det gäller historien, marxismen, våldet, hembygden, modersmålet eller strävan efter en  egen poesiform. Några av hans paradoxer har blivit allmän egendom: ”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig” är en av dem, som jag också stulit och använt i min pjäs Den förälskade terapeuten. GÅ har med åren skrivit en alltmera förtätad poesi, klar, logisk och ändå fylld av mystik, ändå ovedersägligt gripbar och begriplig. Han hör till de poeter jag alltid vill läsa.
Jag har i min poesihylla 24 av Ågrens böcker. De är alla starka på sitt sätt. Hans eget urval En dal i våldet (poesin 1955-1985 i urval) innehåller många av mina favoritdikter. Tag t.ex. denna dikt, ”Sommar”, så typisk för Gösta Ågrens explosiva och ändå innerliga språkliga kraft: ”vid- / öppna rop. Denna form / av smärta kallas rosor.”