Ralf Andtbacka

Artiklar taggade Ralf Andtbacka

”Mem” är ett relativt frekvent förekommande men likafullt undflyende begrepp i samtidsvokabulären. De flestas tankar går förmodligen till en hopparning av bild och text som i humoristiskt eller satiriskt syfte sprids på sociala medier och ibland också gör lite mer permanenta avtryck – jag tänker här på samlingsvolymen Tomppi’s memes (2019) som bjuder på ett urval av Tomas Bäcks dråpliga men ofta även tankeväckande alster. För att man ska kunna tolka dem fordras bakgrunds­kunskap, om personer, fenomen, historia, seder och trender. Utan en sådan referensram försvinner eller försvagas den eftersträvade effekten. Mem-kreatören snappar upp och ser meningsfulla förbindelser mellan olika slag av informationsinnehåll i våra uppkopplade och sammanlänkade kulturmiljö-
er.  

Evolutionsbiologen Richard Dawkins, som introducerade termen i sitt verk Den själviska genen (1976), ser memet som en kulturell motsvarighet till den biologiska genen: ”En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön”. 

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Späckad festskrift med stor bredd

Modernitetens uttryck och avtryck

Modernitetens uttryck och avtryck. Litteratur­vetenskapliga studier tillägnade professor Claes Ahlund
Föreningen Granskaren Åbo, 2017

I samband med professor Claes Ahlunds 60-årsdag i slutet av 2017 utgavs en festskrift  för att hedra honom. Redaktörerna, som också skrivit förordet, heter Anna Möller-Sibelius och Freja Rudels, båda verksamma vid ämnet Litteraturvetenskap vid Åbo Akademi där Ahlund är professor sedan 2010. Ett visst fokus på nordisk litteratur runt sekelskiftet 1900 kan skönjas i Ahlunds forskning, men han har också undersökt till exempel krigslitteratur, spionroman, dekadenslitteratur och temat idyll. Bland hans böcker kan nämnas Medusas huvud (1994) och Diktare i krig (2007). Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

Tua Forsström

Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv  på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.

 

Ralf Andtbacka

Gösta Ågren tillhör de poeter som skapat en diktvärld med omisskännliga drag. Han förenar det lokala och det universella, det personliga och det allmänmänskliga, på ett sätt som är utmärkande för stor litteratur. Det finns kärvhet i hans poesi, en strävan att i alla skeden se klart på livet, men genom sin speciella formuleringskonst är han samtidigt något av en tröstare.

 

Claes Andersson

Gösta Ågren är en egensinnig och imponerande mänska och författare. Han är kompromisslös, ständigt nyfiken och nytänkande, antingen det gäller historien, marxismen, våldet, hembygden, modersmålet eller strävan efter en  egen poesiform. Några av hans paradoxer har blivit allmän egendom: ”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig” är en av dem, som jag också stulit och använt i min pjäs Den förälskade terapeuten. GÅ har med åren skrivit en alltmera förtätad poesi, klar, logisk och ändå fylld av mystik, ändå ovedersägligt gripbar och begriplig. Han hör till de poeter jag alltid vill läsa.
Jag har i min poesihylla 24 av Ågrens böcker. De är alla starka på sitt sätt. Hans eget urval En dal i våldet (poesin 1955-1985 i urval) innehåller många av mina favoritdikter. Tag t.ex. denna dikt, ”Sommar”, så typisk för Gösta Ågrens explosiva och ändå innerliga språkliga kraft: ”vid- / öppna rop. Denna form / av smärta kallas rosor.”

Etiketter: : , , , , ,