falk är ett diktverk med flertal f: förfall och förnyelse, förlust och försoning, fångenskap och frihet; och framförallt falk. Fri såsom fågeln, lyder ett välkänt bevingat uttryck. Den fria fågeln står i tjänst som metaforiskt medel och klär människolivet i bildlig fjäderdräkt, synnerligen inom lyriken. Fågelns särdrag är förmågan att flyga fritt ovan vårt mänskligt konstruerade jordeliv som en självklar symbol för själen. 

En annan men förenlig figurativ fågelskådning låter som följande: Då fågeln flyger, klyver vinden, kvarlämnar den inga spår i himlen. Fågelns osynliga spår i firmamentet motsvarar flyktighet och förgänglighet. Hela baletten upphör bakom oss. Följaktligen är fågeln ombud för frigörelse från sinnlighetens fängelse – en frälsande ande som öppnar för ett celestialt medvetande. Oaktat är falk en lyrisk luftfärd som i själva verket kvarlämnar omärkliga ord i märkbart djupsinniga dikter. 

Jag besinnar mig. Om jag låter lyrisk och riskerar överanstränga meta­foriken beror det på den inspiration boken ingiver. Den finlandssvenska författare som fångat min fascination är Martina Moliis-­Mellberg, som före detta författat de prosalyriska verken A (2015) och 7 (2017). Föreliggande bok består av en samling treradiga dikter, utmärkta av hand­fallenhet och hjälpsökande mot horisonten. I slutändan utgör de grannlaga dikterna en vemodigt vacker långdikt – en längtansfull utsträckt arm. 

falken cirklar

slår sina lovar vidare 

jag höjer armen 

Före vi slår våra lovar vidare och flyger över fältet måste jag beröra själva boken som artefakt – fantastiskt format i sin litenhet som smakfullt får plats i min öppna hand. Också omslaget är en minimalistisk delikatess, utformad av Emma Strömberg. Gyllengul text på framsidan och dito färgad falk på baksidan kontrasterar den hårda gröngråa pärmen – en fröjd att vila ögonen på. Inte olik en svag skuggbild med gyllene bud i skyn. 

Boken tar sin början i kollaps. Moliis-Mellberg inleder med: “en stad sjunker undan / ger efter för lager av tid / ur kollapsen stiger”. Det anonyma diktjaget finner sig förlist på en strand, men höjer sig och genomgår tillsynes förnyelse genom att i flärdfritt språk förhålla sig förtrollat till en falk – “en falk vid horisonten”. 

det finns de som tämjer en falk 

för sällskap eller för att jaga

för att gå genom ljuset och blända 

Rovfågeln är ett skri för människans begär. Falkenering, som är en sport av gammalt datum, går ut på att tämja och nyttja rovfåglar i jakt. Men diktjaget önskar inte underkuva falken, hen bemödar sig att bli såsom fågeln ifråga. 

Det hör inte till vanligheten att korsas med en rovfågel och då det väl sker, ger uppsynen upphov till ett “wow”, på grund av fågelns vilda karisma. I transformativa möten, som diktjaget epifaniskt erfar, ger naturen sig iögonfallande tillkänna. Det syntetiska livet åsido, mötet är en möjlighet för jaget att bearbeta sig själv. 

Havet har också en betydande plats i poetens ordmakeri. Kroppen likaså. Spelplanen är ett natursceneri, dock inte innehållande banal blomsterrekvisita. Förvisso är bildspråket begagnat – såsom det outgrundligt brutala havet som sköljer upp resterna av ett varande på stranden – men i boken står naturen som grund för självtranscendens utan uttröttade försköningar. Skönheten består i symbolernas skickliga synergi – havet är ögon och ögon är orden som siktar mot det ofattbara. Citat: “oceanöga / söker sig uppåt / letar efter ett rörligt fäste”. Bakom orden gömmer sig det outsinliga sinnet, strävande att skymta fram, få spridning i en bok. Det är patos vars vingslag alstrar en luftspiral som ger mina egna känslor bärkraft – visserligen inte ända in i oändligheten, men fullt synliga i den bok som får plats i min öppna hand. 

vingarna gräver genom luften 

spetsiga som ett löfte om precision 

tvekar inte 

Moliis-Mellbergs förfarande är tveklöst diktandets hantverk genomfört med precision, i samma veva är skriften genomgående svävande med melodiöst behag. Framställningssättet ger intrycket av en sorgsen drömtillvaro var diktjaget upplever slitningar mellan det förflutna och ögonblicket. 

Behärskande är också boken ett drömlandskap som bereder rum för något äkta. Orden som står i boken är världen vi står i. 

Enligt mitt förmenande befinner sig poeter överlag i en paradoxal position. Moliis-Mellberg tar akt på konstens grundläggande existensvillkor genom att melankoliskt besjunga en längtan som inte låter sig beskrivas, en längtan att sträcka sig bortom det ändliga. Endast i drömmen kan dikterna övervinna tiden och ordens begränsningar. 

falk framstår som en transcendental impuls var orden höjer sig mot verkligheten, en omöjlighet som är verkets självaste strålning – helt i enlighet med poesins ikariska öde. Virvelvinden mellan vad som var, är och kan bli lyckas Moliis-Mellberg fånga i orden som landar sargade men fjäderlätt och glest på bokens blanka blad. 

Jag fäster mig vid orden tillhanda, men när poesi är som bäst talar även tomrum och bortfall. Även i intet frammanar Moliis-Mellberg poesi. Oavsett utspekulerad elegans och fastslaget mönster fortskrider dikten utöver de faktiska orden. Falken cirklar runt i bokens tomrum och skapelsen slår sina lovar vidare i läsarens medvetande – i fågelns osynliga spår. 

Nej, jag kan inte besinna mig. Erkännes, jag hyser förkärlek för minimalistisk poesi. Ihållande är varje kortdikt fri i den narrativa helheten, mången versrad likaså – i ett blygsamhetsmönster varur dikten höjer armen. I falk finns det mer att utröna än i många maniskt talträngda och voluminösa verk. I sin anspråkslöshet synliggör falk flera allmängiltiga predikament. 

Till syvende och sist är falk ett diktverk med flera f: fängslande förhoppning för den finlandssvenska poesins framtid. 

förlorade kustlinjer 

anlete konstruktion 

en falk vid horisonten