En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.

Romanen tangerar människans litenhet och svaghet, tvivel, om att slaviskt foga sig enligt maktens ord och vilja, om rätt och fel – ont och gott, och än mer viktigt – om vem som har rätt att definiera detta. 

Lisbetas man Per tror in i det sista att frun ska gå fri, hon är ju ingalunda någon häxa? och han tappar förståndet när han inser hur det skall bli. Kvar lämnar Lisbeta, förutom Per, två små pojkar. Pojkarna blir systematiskt misshandlade av sin far, vilket stundvis gör läsningen svår. Jag kommer på mig själv med att dagdrömma medan jag läser, jag måste fly undan, för att kunna återuppta läsningen igen med hopp om något slags försoning. Hela tiden vet jag hur det går, jag vet att kvinnorna – häxorna – ska avrättas. Den historiska berättelsen, de misshandlade barnen, halshuggningarna, ger inte mycket hopp åt läsaren.

Romanen har ett oerhört djup. Carina Karlsson tar ett stabilt grepp kring den lutheranska tron, som en näve runt hjärtat griper hon till. Prästen går i djävulens ärenden, folket tiger och lider samvetskval, medan de ändå litar på prästen, och mardrömmarna besöker dem alla under mörkrets timmar. De kan inte sova. De kan ingenting. De är oförmögna att säga ifrån, även om de på något plan anar skillnaden mellan rätt och fel. 

Mänskorna i romanen står alla inför olika brytningsskeden och de kan inte kommunicera med varandra. De är livrädda. Den enda kopplingen mellan dem är hunden, som figurerar i allas liv på sätt eller annat. Den godaste blir till den ondaste, prästen. Folket tvivlar på prästens metoder men väljer ändå att hålla tyst (vem vill bli osams med prästen). 

Också Lisbetas barn är bortom allt hopp, livet är bortom allt hopp, tills hunden dyker upp i pojkarnas verklighet på slutet. Den nyfödda hundvalpen öppnar upp för något slags försoning. I Karlssons roman existerar lyckan bara något enstaka andetag åt gången, de ögonblick då man lyckas glömma ondskan. Intet mer. 

Karlsson inleder romanen med att beskriva hur ondskan stiger i land på Åland, i följe med häradshövding Nils Psilanders ondskefulla resesällskap. Ondskan är, redan här, gripbar.

Från det mest undangömda hörnet i skutans kajuta kommer en bister man smygande. Han är mörk i ansiktet, två vassa tänder sticker ut mellan läpparna på honom. Han är en skugga, men med stor tyngd. Skutan gungar betänkligt när han rör sig, och när han trampar ifrån för att hoppa iland ser det för ett ögonblick ut som att han ska trycka ner båtföraren under vattenytan. 

Han lämnar inga spår på bryggan, men när han viker av under strandalarna för att följa stranden mot skogen i slottets djurgård, gör hans fötter djupa, skarpa märken där han trampar. Snart drar en oro genom hjortflocken i djurgården, en kronhjort brölar en uppmaning till flykt i kvällen.

Romanen är skriven i tredje person, vilket ger distans till Lisbeta, huvudpersonen. Formen gör det möjligt att se på Lisbeta på avstånd, istället för att ta plats i hennes huvud och tankar. Vi får inte riktigt lära känna Lisbeta innan hon avrättas. Jag utgår från att Karlsson valt att måla upp historien just så här, för att skona oss. Det är bra så. 

Märket är ingen munter läsning, men livet på Åland var inte muntert för 350 år sedan, och för många kvinnor är livet inte särskilt muntert än idag. I dagens politiska kontext tänker jag att häxjakten pågår hela tiden. 

Varje dag jagas någon på grund av tro och kultur, och därför känns romanen brännande aktuell. Märket för också tankarna till Margret Artwoods The Handmaid’s Tale. Kvinnoförtrycket runtom i världen är ett faktum. Om och om igen upprepar sig historien.